Gryphius (egentl. Greif), Andreas, tysk skald, f. 1616 i Grossglogau i Schlesien, blef 1636 huslärare hos pfalzgrefven Georg von Schönborn, som krönte honom till skald och förlänade honom ett adelsdiplom, hvaraf han likväl ej begagnade sig, måste 1638 till följd af några alltför fria yttranden lemna sin fädernebygd, tillbragte derefter många år på resor och utnämndes 1650 till landtsyndikus i furstendömet Glogau. Tvänne gånger erbjöds honom professur, först i Frankfurt och sedan i Upsala, men han afböjde kallelsen båda gångerna. Död i Glogau 1664. G. författade sonetter, epigram och oder, hvilka genom sin lyftning utmärka sig framför samtida författares dikter af samma slag, men hans skalderykte grundar sig förnämligast på hans dramatiska arbeten, hvilka förskaffat honom namnet det nyare tyska dramats fader. Hans tragedier (Leo Arminius, Katharina von Georgien, Cardenio und Celinde, Die ermordete majestät oder Carolus Stuardus och Papinianus) äro delvis efterhärmningar efter Seneca och Vondel samt öfverlastade med äfventyrligheter, men röja en stark fantasi och ega sant tragiska element. Hans lustspel (Peter Squenz och Horribilicribrifax) utmärka sig genom sin träffande karakteristik. Hos sina samtida gällde G. som ett under af lärdom. Ett urval af hans dramatiska arbeten finnes i Tittmanns "Deutsche dichter des 17:ten jahrhunderts" (1870). jfr Klopp, "Andreas Gryphius als dramatiker" (1852). -- G:s son, Christian
G., f. 1649, d. 1706 som rektor och bibliotekarie vid gymnasiet i Breslau, skref lyriska dikter af mindre betydenhet.