Hadding

Hadding, ett namn, som bäres af flere i forntidens mytiska sagor omnämnda konungar och kämpar. -- 1. Konungar i Haddinge-dalen. H., Raums son, omtalas i de apokryfiska slägtregistren om Fornjot och hans ättmän såsom konung i Haddinge-dalen. Denne H. efterträddes af sin son och sonson, som buro samma namn; efter sonsonen kom Högne den röde, hvilken återigen efterträddes af tre Haddingar i oafbruten följd. -- 2. I Hervararsagan nämnas två Haddingar bland kämpen Arngrims tolf söner. -- 3. Hos Saxo Grammaticus förekommer en utförlig sägen om en H., son af konung Gram i Danmark. Gram dräptes af norske konungen Svipdag, och H. måste fly till Svithjod, der han vårdades af jättarna Vagnhöfde och Hafle samt fick den förres dotter Hårdgrep till äkta. Efter Hårdgreps död var H. lemnad åt sig sjelf. Han träffade sedan en gammal enögd man (Oden), som öfvertalade honom att ingå fostbrödralag med vikingen Liser. Med denne gjorde H. ett härnadståg till Kurland och blef der fången, men lyckades befria sig genom att följa Odens goda råd. Under en af sina följande vikingafärder mötte han Svipdag, hvilken han angrep och fällde, hvarefter han skyndade till Danmark för att taga sin faders rike i besittning. Svipdags son Åsmund ville emellertid hämnas sin fader, men H. dödade i striden både Asmund och hans son Henrik. En annan af Asmunds söner, Uffe, krigade då mot H. och lyckades efter ett femårigt fälttåg att öfvervinna honom i en drabbning, hvarefter H. måste fly till Helsingland. Sedan han der upplefvat många äfventyr, blef han gift med en norsk konungadotter, Ragnhild, och for med henne till Danmark. Uffe hade emellertid utlofvat att gifva sin dotter till äkta åt den, som kunde döda H. De trollkunniga bjarmernas konung förleddes deraf att gifva sig i strid med H., men denne fick åter hjelp af Oden och lyckades både att besegra bjarmerna samt att slutligen äfven öfvervinna och besegra Uffe. Ädelmodigt lät H. med stor prakt högsätta Uffe och gjorde hans broder Hunding till underkonung i Svithjod. Efter att i lång tid hafva fört ett fredligt lif råkade H. i fejd med en upprorsman Toste och måste dervid en gång genom simning rädda sig undan förföljelsen, men fällde honom slutligen i tvekamp. Derefter stämplades det mot H:s lif af hans måg och dotter, och deraf utspriddes ryktet att han var dräpt. När Hunding fick höra detta, beslöt han att fira ett ståtligt graföl efter H. För detta ändamål fylldes ett väldigt kar med mjöd, men Hunding råkade att falla ned deri och drunknade. Då H. sporde den stora heder, som Hunding tillämnat hans minne, ville han icke längre öfverlefva sin vän utan dödade sig sjelf i sina hirdmäns åsyn. -- Denna berättelse, som meddelas i första boken af Saxos krönika, är tydligen en sammanfogning af olika sägner om flere kämpar med namnet Hadding. Johannes Magnus och andra historieskrifvare omtala, att Hunding och Hadding (l. Hading) svurit hvarandra ett vänskapsförbund, enligt hvilket den ene skulle förgöra sig sjelf, när han förnam den andres död, och samma trofasthet skildras i en folkvisa om "Hunding kung och Hading kung". Th. w.