Hängning, jur., var förr jämte halshuggning det vanliga sättet för fullbordandet af dödsstraff. Hängning betraktades såsom skymfligare och användes derför företrädesvis för sådana brott, hvilka ansågos röja ett nesligt sinnelag. Så belade i Sverige och Finland 1734 års lag svårare fall af stöld, särskildt s. k. nidingsstöld, med hängningsstraff. Samma straff träffade ock, enligt en förordning af d. 2 Maj 1747, den, som efterapade bankens sedlar. Dessa bestämmelser gälla ännu i Finland, ehuru någon tillämpning af dödsstraffet icke förekommit i detta land sedan 1826. I Sverige upphäfdes hängningsstraffet för stöld 1855 och för sedelförfalskning 1858. I Danmark och Norge stadgade Kristian V:s lagar af 1683 och 1687 samt senare
förordningar hängning för tjufnad af viss svårare beskaffenhet. I det förra landet borttogs dock detta straff redan 1771 ur allmänna lagen, men qvarstod länge i krigslagarna; den nya strafflagen för krigsmakten af 1881 känner det dock ej. I Norge afskaffades hängning fullständigt 1815. Äfven i de flesta andra land är hängningsstraffet numera ersatt af halshuggning. I England, Österrike och Ungern förekommer det dock fortfarande. Jfr Dödsstraff. J. H-r.