Heiberg, en ursprungligen norsk, i Norge och Danmark vidt utgrenad slägt, som säges härstamma från Bjerga, den enda qvinna, som efter digerdöden fanns qvar i Justedalen.
1. Heiberg, Peter Andreas, dansk författare, föddes d. 16 Nov. 1758 i Vordingborg. 1777 aflade han "den store filologiske embedsexamen", och 1779 gjorde han, med en öfversättning af M. Mendelsohns "Phaedon", sin debut inom literaturen. 1782--85 uppehöll han sig i Bergen, der han förvärfvade sig anseende som författare af sällskapsvisor samt skref sitt första skådespel, Forvandlingerne, hvilket dock först långt senare offentliggjordes. 1788 förordnades han till translator i Köpenhamn, der han genom en öfversättning af en obetydlig fransk bok i voltairiansk ande kom i en häftig pennstrid med K. L. Rahbek. Detta hindrade emellertid icke, att en varm vänskap utvecklade sig mellan dem. Hvad som egentligen karakteriserar H:s lefnad är hans strid för politiskt framåtskridande. Af naturen begåfvad med en lefvande frihets- och rättskänsla samt en uppriktig fosterlandskärlek, utrustad med ett klart förstånd och en bitande qvickhet, men tämligen fantasilös och ytlig samt i saknad af djupare historisk blick, hade H. blifvit mäktigt tilltalad af fransk "filosofi" samt af franska frihets- och jämnlikhetsidéer. Derför angrep han ock allt hvad han fann af dumhet, slentrian eller orättrådighet i statsstyrelsen äfvensom, det inflytande, som utlänningar, i synnerhet tyskar, i många fall vetat förskaffa sig på de inföddas bekostnad. H:s vapen voro af flere slag. Ett af dem var skådespelet, till en början utan egentlig tendens (t. ex. Forvandlingerne, Heckingborn), sedan mera bestämdt syftande på ett eller annat tidslyte, i synnerhet utlänningarnas öfvermod och humbug (De vonner og de vanner, Virtuosen N:o 1, Virtuosen N:o 2). Handlingen i dessa stycken är merendels matt, karaktererna svagt tecknade eller chargerade, dialogen tung; men till följd af de ofta förekommande qvicka hänsyftningarna på samtida förhållanden och händelser gjorde de dock stort intryck på publiken. Ett annat medel var hans visor, hvilka genom sitt fria språk gjorde en utomordentlig verkan. Det tredje medlet, genom hvilket H. verkade, utgjordes af kritiska och satiriska uppsatser på prosa, och der visade sig hans talang från den bästa sidan. I Rigsdalersedlens händelser, som från 1789 utkom häftevis under ett par år, fann han en ram -- en riksdalersedel berättar hvad han sett och upplefvat på sin vandring från ficka till ficka -- för uppsatser om alla slags frågor af allmänt intresse. Närmast och mest direkt gick han statsförvaltningen, ja statsförfattningen in på lifvet i Politisk dispache (1797), hvarest han, utgående från den satsen att regenten endast är statens förste, af nationen aflönade tjenare, fordrade offentliggörande af finansernas tillstånd m. m. Ännu hänsynslösare uppträdde H. i Sproggranskning (1798), en ordbok, som innehöll en satirisk förklaring af hvarje ord (t. ex. "majestät: en skärm, bakom, hvilken skälmar ostraffadt drifva sitt spel"). Det dröjde icke länge förrän regeringen inskred mot den djerfve pamflettisten. Så bötfälldes han 1791--94 åtskilliga gånger. Mycket, som både förr och senare skulle hafva straffats, fick dock passera derför att A. P. Bernstorff ville bevara den bestående tryckfriheten oinskränkt. Efter Bernstorffs död (1797) tillsattes en kommission för att omarbeta tryckfrihetslagen, hvilket väckte en allmän oro och framkallade en skarp gensaga af H.: En dråbe i det store hav af skrifter om skrivefriheden. Då nu "Sproggranskning" utkom, syntes satirens djerfhet berättiga strängare åtgärder. På ett löst rykte hade H. i nämnda
skrift anklagat kanslipresidenten K. Colbjörnsen, efter Bernstorffs död regeringens hufvudman, för skriande maktmissbruk mot en fattig man. Med anledning deraf blef han lagförd och dömdes julaftonen 1799, efter den nya tryckfrihetsförordningen af d. 27 Sept. s. å., till landsflykt. Den 7 Febr. 1800 begaf sig H. till Paris, hvarest han fick anställning som translator under utrikesdepartementet, från hvilken plats han erhöll afsked 1817. Hans literära verksamhet i Paris inskränkte sig till några uppsatser på franska samt, efter Norges skilsmässa från Danmark, till ett par politiska småskrifter, som trycktes i Norge och underblåste norrmännens missnöje med det forna danska herraväldet (bl. a. Politiske aphorismer, 1826, och Erindringer fra min politiske, selskabelige och literaire vandel, 1830). Han dog i Paris d. 30 April 1841. 1790 gifte han sig med Tomasine Kristine Buntzen, hvilken efter landsförvisningen skilde sig från honom (se Ehrensvärd-Gyllembourg). C. R.
2. Heiberg, Johan Ludvig, dansk författare, den föregåendes son, född i Köpenhamn d. 14 Dec. 1791, uppväxte i ett hem, hvarest många snillrika män umgingos och andliga intressen varmt omfattades. Under liknande förhållanden framlefde han äfven sina följande ungdomsår, både under det att han 1800--02 uppfostrades hos Rahbek, och sedan hans moder, genom att (1801) gifta sig med den från Sverige landsförvisade K. F. Ehrensvärd-Gyllembourg, gifvit honom ett nytt föräldrahem. 1809 blef H. student och aflade 1810 "anden examen". 1811--12 vistades han i Stockholm, hos styffaderns slägtingar. Efter sin återkomst till Köpenhamn infördes han i den tyska författarinnan Friederike Bruns hus, hvarest han -- till stor betydelse för hans utveckling -- kom i nära beröring med Baggesen. 1813 utgaf han de två "marionettkomedierna" Don Juan, en bearbetning af Molières skådespel, och Pottemager Walther, hvilka mottogos med stor välvilja af allmänheten och kritiken. I striden mellan Baggesen och Öhlenschläger höll han sig neutral. Att det icke var fruktan för strid, som förmådde honom, att intaga en sådan hållning visade han genom sitt uppträdande mot den då för sin ytterligt sentimentala, blodlösa romantik som skådespelsförfattare förgudade Ingemann, mot hvilken han riktade en af den danska literaturens roligaste och mest träffande satirer, Julespög og nytårslöjer (1816). Till Ingemanns försvar uppträdde Grundtvig, och mellan denne och H. utspann sig en fejd, hvars invektiv delvis ännu lefva qvar i minnet (i synnerhet i H:s A-B-C-bog och Grundtvigs "Pegepind til H:s A-B-C-bog"). 1817 beträdde H. ett nytt område, genom den talangfullt skrifna dramen i Calderons anda Dristig vovet halv er vundet och genom det i samma stil författade mytologiska skådespelet Psyche, som likväl icke blef fullbordadt. Emellertid hade han studerat mycket annat än estetik, bl. a. medicin under ett par år. Estetiskt var dock ämnet för hans latinska magisterdisputation (om det calderonska dramat ,1817); men lefnadsbana hade han icke valt, och ännu 1819, då han fick sitt skådespel Tycho Brahes spådom uppfördt, tvekade han mellan poesien, medicinen, naturvetenskaperna och diplomatien. Mest lutade han måhända åt diplomatien, en bana, för hvilken hans kunskap i lefvande språk, hans eleganta personlighet och förnäma förbindelser syntes göra honom särdeles lämplig. 1819--22 uppehöll han sig -- utom en kort tid, då han var i London -- hos sin fader i Paris, en vistelse, som i synnerhet var af betydelse för hans uppfattning af den dramatiska tekniken och för hans musikaliska bildning. Derunder skref han också det versifierade skådespelet Nina eller den vanvittige af kjärlighed (1822). Efter hemkomsten (1821) anställdes han som lektor i nordiska språk vid universitetet i Kiel. Som frukter af sina alltid talrikt besökta föreläsningar utgaf H. tvänne tyska arbeten, Die formenlehre der dänischen sprache (1825) och Nordische mythologie (1827). Under vistelsen i Kiel gjorde han bekantskap med den hegelska filosofien, och för att rätt lära känna denna uppehöll han sig 1824--25 i Berlin. Med anledning af en i Köpenhamn pågående literär strid om determinism och indifferentism införde H. för första gången hegelska idéer i Danmarks andliga lif, genom afhandlingen Om den menneskelige frihed (1825). Hvad han sedermera producerade hvilade, ehuru icke alltid uppenbart, på den grunduppfattning af tillvarons sammanhang, som han fått af Hegel. Detta gäller t. o. m. om hans, såsom det tyckes, minst djupgående literära produkter, vådevillerna, med hvilka han bröt en ny bana i Danmarks dramatik. Ehuru hans stycken i djup komik och lifskraft icke på långt när kunde mäta sig med Holbergs (i de flesta äro redan nu färgerna bleknade och de komiska typerna föråldrade), gjorde de likväl vid sitt framträdande epok genom att befria den danska scenen från en mängd utländska produkter och återkalla den nationella komedien till lif. Den första vådevillen, Kong Salomon og Jörgen Hattemager ("Kung Salomon och Göran hattmakare", 1828) uppfördes d. 28 Nov. 1825, som derför är en bemärkelsedag i den danska teaterns historia. Derpå följde Aprilsnarrene (1826; jämte "Et eventyr i Rosenborghave" uppslaget till A. Blanches "Magister Bläckstadius", 1844), Recensenten og dyret (s. å.; "Recensenten och djuret", 1831), Den otte og tyvende Januar (s. å.), Et eventyr i Rosenborg-have (s. å., med musik af Weyse), De uadskillelige (1827; "De oskiljaktige", 1855), Kjöge huskors (1831), De danske i Paris (1833), Nej (1836; "Nej", 1839, 2:dra uppl. 1852), "vådevill-monologerna" Ja (1839; "Ja", 1844) och Emilies hjertebanken (1840; "Emilies hjertklappning", 1843) samt den lilla "bellmanska situationen" Ulla skal på bal (1844; "Ulla skall på bal", 1860) i hvilken H. så att säga pekat på Bellman som sin lärare. Vådevillerna inottogos af allmänheten med stort jubel, men af kritiken med en mängd delvis högst obefogade anmärkningar. Detta föranledde H. att utgifva sin första estetiska afhandling, Om vådevillen (1826), som gjorde denna diktarts väsende klart för allmänheten och på samma gång lät H. erfara fördelarna af att kunna kommunicera sig med
publiken. Till följd deraf företog han sig att utgifva en estetisk tidskrift "Kiöbenhavns flyvende post" (1827 och 1829--30). Genom detta organ liksom genom de derefter följande "Interimsblade" (1835--37), "Perseus" (1837--38) och "Intelligensblade" (1842--43) samt genom i sammanhang dermed stående polemiker, förnämligast striden med Hauch och hans vänner angående Öhlenschlägers skaldskap, utöfvade H. ett genomgripande inflytande på den danska smakbildningen, hvilken man kan säga att han först skapade. Det var i "Flyvende post" han 1827 offentliggjorde sin skarpa, men ensidiga kritik af Tegnérs "Frithiofs saga". (Kritiken återfinnes i 5:te bandet af H:s "Prosaiske skrifter" I--XI; 1861--62.) I dessa tidskrifter fick han äfven tillfälle att göra sina filosofiska åsigter gällande, i det att han alltid sökte föra sina estetiska betraktelser tillbaka till allmännare grunder. Jämväl i sjelfständiga skrifter behandlade han den hegelska filosofien, särskildt under den tid (1830--36), då han var lärare i filosofi vid den militära högskolan. Dit höra Filosofiens filosofi eller den speculative logik (1832) och Om filosofiens betydning for den nuvärende tid (1833). Det var icke endast vådeviller, som H. författade för scenen; samma strängar, som han rört i sin ungdom, grep han nu, men aflockade dem en djupare klang. Hans filosofiska lifsåskådning gaf tankeunderlaget, men verkade på samma gång hämmande på fantasien. Detta märker man dock endast föga i det romantisk-nationella skådespelet Elverhöi (1829; "Elfjungfrun", 1857), som är märkligt derigenom att nordiska folkvisemelodier äro använda i detsamma (musiken är arrangerad af Kuhlau). Prindsesse Isabella (1829) är en dram i Calderons anda, men icke i hans form. Alferne (1835) är en med stor konst utförd dramatisering af Tiecks berättelse "Die elfen". Fata Morgana (1838) och Nöddeknäkkerne (1839) äro två estetisk-filosofiska sagoskådespel, och ungefär af samma art är Syvsoverdag (1840: "Sommarnatten", 1861, bearb. af N. H. Pinello), en behandling af sagan om Valdemar Atterdag och Tovelilles amulett, hvaremot hans sista teaterstycke, Valgerda (1847; "En anonym författarinna", 1851, bearb, af F. Berndtson), med en politiserande dam till hufvudperson, är ett rent lustspel. Sin höjdpunkt nådde dock H. otvifvelaktigt i den i Nye digte (1841) intagna "apokalyptiska komedien" En själ efter döden ("En själ efter döden", s. å.), som med rik fantasi och lekande qvickhet skildrar idélöshetens helvete samt derigenom bildar ett märkligt motstycke till forntidens dröm om Hels rike, de feges, d. v. s. den tidens filistrars, verld. Redan tidigt fäste regeringen H. vid teatern. 1829 blef han teaterns öfversättare. Från 1839 ledde han styckenas instudering och var censor; 1849--56 var han teaterns chef samt derefter å nyo censor. H:s hem bildade under en lång följd af år medelpunkten för en större eller mindre krets af skalder, konstnärer och vetenskapsmän. Från midten af 1840-talet började dock H:s inflytande att brytas af nya strömningar, och de sista tio åren af sitt lif blef han allt mer och mer isolerad, endast någon gång utsändande en dikt, och sysslande med astronomiska studier. Han dog i Köpenhamn d. 25 Aug. 1860. C. R.
3. Heiberg, Johanne Louise, dansk skådespelerska, den föregåendes maka, föddes i Köpenhamn d. 22 Nov. 1812 och hette före sitt giftermål (1831) Pætges. 1820 antogs hon till elev vid kungliga teaterns dansskola, hvarest man inom kort i henne såg en blifvande solodansös, men sitt första uppträdande på scenen gjorde hon i en barnrol i Öhlenschlägers "Correggio" (1823). Under de följande åren uppträdde hon flere gånger dels i danser, dels i barnroller, och 1826 visade hon som Trine i P. Möllers dialog "Hans og Trine" en så öfverraskande talang, att Heiberg för henne skref vådevillen "Aprilsnarrene", i hvilken hon som Trine Rar hänförde publiken. Året derefter uppträdde hon med samma bifall i två liknande roller, hvilka han diktat för henne, samt 1828 som Agnete i hans romantiska drama "Elverhöj" och som Julie "i Romeo og Julie", hvarefter hon 1829 blef kunglig skådespelerska. Med två års afbrott (1857--59) tjenstgjorde fru H. vid den kungliga teatern ända till 1864 och utförde under denna långa tid (från 1826) tillsammans 250 roller af högst olika art, från uppsluppna flickroller i lustspel och vådeviller (t. ex. Sofie i Heibergs "Nej", som hon spelade från 1836 ända till 1863) till de mest allvarliga karaktersroller i dramat och tragedien (Kong Renés datter, Ragnhild i "Svend Dyrings hus", Ninon, Dina, Ofelia i "Hamlet", Lady Macbeth, Marie Stuart). Äfven i det högre skådespelet var hon mästerlig, liksom ock i vissa komiska roller. I Holbergs "Den vägelsindede", som förut ej spelats mer än 11 gånger på 120 år, uppträdde hon med glänsande framgång 44 gånger. Fru H. har onekligen varit en af de största konstnärinnor, som den danska teatern egt, och i högre mått än någon annan åtnjutit publikens bevågenhet. Sedan hon lemnat scenen, var hon i elfva år (1864--75) instruktris för det reciterande skådespelet vid den kungliga teatern. Hon har utgifvit Peter Andreas Heiberg og Thomasine Gyllembourg. En beretning stöttet på efterladte breve (1882). E. Ebg.