Hengstenberg

Hengstenberg, Ernst Wilhelm, tysk teolog, f. 1802 i Fröndenberg i grefskapet Mark, studerade filosofi och österländska språk vid universitetet i Bonn (1819--23), omfattade liberala åsigter i religion och politik samt slöt sig till "die burschenschaften". Men efter sin flyttning till universitetet i Basel, 1823, följde han en strängt konservativ och ortodox riktning samt öfvergick från reformerta till lutherska läran. 1824 blef han docent vid universitetet i Berlin, 1826 e. o. och 1828 ordinarie professor dersammastädes. Han gjorde till sin lifsuppgift rationalismens utrotande och återställandet af det 16:de årh:s teologi, men med en spekulativ, filosofisk anstrykning. Han kämpade förnämligast för läran om menniskonaturens fullständiga förderf, sådan hon formulerats i konkordieformeln, och för läran om bibelns bokstafliga inspiration samt försvarade samtliga Gamla och Nya testamentets skrifters äkthet och trovärdighet, profetiornas bokstafliga uppfyllelse och underverksberättelsernas fulla historiska sanning. I "Evangelische kirchenzeitung", som han från 1827 utgaf, och som blef det pietistisk-ortodoxa partiets hufvudorgan, bekämpade han hela den nyare bildningen samt bedömde alla företeelser på vetenskapens, konstens och literaturens områden från den kyrkliga arfsyndslärans ståndpunkt. (Schiller och Göthe betraktade han såsom djefvulens barn och förkämpar för mörkrets rike, Strauss såsom ett moraliskt missfoster.) Genom sin tidning utöfvade H. ett ofantligt inflytande och blef den erkände ledaren för den religiösa reaktionen i Tyskland. Han var i början en försvarare af den protestantiska unionen, men drogs sedan allt mera öfver till den exklusivt lutherska riktning, som ville upplösa denna union. Han lyckades att genom sina ständigt upprepade anklagelser för irrlärighet och kristendomsfientlighet mer och mer undantränga hvarje frisinnadt element inom de teologiska fakulteterna. Grunden till detta hans handlingssätt låg i ett varmt, ehuru missledt trosnit och i oförmåga att sätta sig in i den nyare tidens åsigter. Under sina senaste lefnadsår bekämpade han förnämligast protestantföreningen. Död 1869. -- H:s förnämsta arbeten äro: Beiträge zur einleitung ins alte testament (1831--39); Kommentar über die psalmen (1842--45; 2:dra uppl. 1849--52; "Commentar öfver psalmerna", sammandrag, 1855); Geschichte des reiches Gottes unter dem alten bunde (1869--70).