Herakleitos

Herakleitos (Lat. Heraclitus), grekisk filosof från Efesos, lefde omkr. år 500 f. Kr. och tillhörde den ioniska skolan. Han skildras som en dyster och sluten man, som skydde umgänge och i allmänhet uppfattade lifvet från en mörk synpunkt, hvarför han af grekerna kallades "den gråtande", i motsats mot Demokritos, "den leende". Resultaten af sina forskningar nedlade han i ett verk om naturen, Peri fyseos, af hvilket endast fragment återstå. Af dessa finner man, att elden, enligt H:s åsigt, var alltings urämne, upplifvande och genomträngande allt. Hela skapelsen är stadd i ständigt vexlingstillstånd, det enas lif är tillika det andras död, eller, såsom H. uttryckte sig, "elden lefver jordens död, luften eldens, vattnet luftens och jorden vattnets". Tingens ordning är lika litet ett verk af en gud som af en menniska, utan den är den evigt lefvande elden, som efter en lika evig lag ständigt tändes, slocknar och åter tändes. Menniskors såväl som gudars själar äro eldutflöden. "Medan vi lefva, är vår själ död i oss och väckes till lif törst genom vår död". H:s framställningssätt är mycket dunkelt och svårfattligt, hvarför han ock blifvit af sina kommentatorer olika uppfattad och med skäl fått benämningen "den dunkle". Jfr Lassalle: "Die philosophie Herakleitos' des dunkeln" (1858).