Hereró

Hereró, det inhemska namnet på ett sydafrikanskt folk, som af europeiska kolonister kallats med ett hotteritottiskt ord dáma eller (mindre riktigt) dámara (se d. o.). Denna senare benämning är dock mer omfattande än H., då dessa alltid heta "Boskapsdámara" till skilnad från de närmast norr om H. boende, men till språket och sannolikt äfven till rasen främmande "Berg-dámara", hvilka sjelfva med ett hottentottiskt namn -- de tala nämligen en namadialekt -- kalla sig hau-koin, "de riktiga menniskorna". Namnet H. omfattar två af floden Omuramba skilda stammar, de vesterut boende egentliga H., o-va-herero, "det glada folket" (af herera, glad), och de österut boende o-va-mbantieru. De till H. hörande särskilda stammarna delas efter hudfärgen i o-va-torondu ("de svarte") och o-va-terandu ("de röde"). Hererofolkets språk, o-tji-herero, tillhör den vestliga gruppen af den i lingvistiskt hänseende ytterst vigtiga, öfver hela södra och mellersta Afrika utgrenade bántufamiljen. Det karakteriseras i fonetiskt hänseende hufvudsakligen genom frånvaron af l, f och s samt genom ett i allmänhet läspande uttal, beroende på infödingarnes sed att utbryta fyra af de nedre framtänderna och fila de öfre till formen af ett v. (Jfr T. Hahn, "Grundzüge einer grammatik der Herero", 1857.) O-tji-herero nyttjas af många andra stammar vid ömsesidig handel. -- För de första utförligare och pålitliga underrättelserna om hererofolket hafva vi att tacka den berömde svenske resanden Ch. Andersson, hvilken sjelf på 1850--60-talet spelade en betydande rol i dessa trakters historia. Herero-stammarna, hvilka de söderifrån af europeiska kolonister undanträngda hottentotterna underkufvat, förmåddes nämligen under hans ledning att resa sig och återvinna sitt oberoende. Hererostammarna skildras såsom smutsiga, giriga och passionerade; äktenskapet är af lösligaste art, och omskärelsen är hos dem lika allmän som hos kaffrerna. De äro indelade i kaster, ejanda, hvilka hafva hvar och en sina särskilda vidskepliga bruk. Deras höfdingar ega tillika presterlig auktoritet, och offer bringas dels åt "det heliga trädet", hvarifrån menniskor och djur härstamma, dels ock åt förfäderna, hvilka representeras af pålar. Sådana uppresas nämligen vid de af inhägnade stenhögar bestående grafvarna, i hvilka de döde insättas i hopböjd ställning, med ansigtet riktadt mot norr. Vidare underrättelser om H. finnas hos J. Hahn ("Die ova-herero" i "Zeitschrift der gesellschaft für erdkunde", 1869) och Fritsch ("Die eingebornen Südafrikas", 1872). H. A.