Hermenevtik (af Grek. hermenevtike, tolkningskonst), vetenskapen om de grunder, enligt hvilka man kan finna och bestämma en skrifts mening. -- Biblisk herrnenevtik kallas den teologiska vetenskapsgren, som handlar om grunderna för bibelns tolkning. Redan inom den äldsta kyrkan gjorde sig i fråga om tolkningen olika grundsatser gällande. Den antiochenska skolan förklarade de heliga skrifterna enligt deras ordalydelse. Den alexandrinska följde ett allegoriskt utläggningssätt. I medeltiden tolkades skriften hufvudsakligen efter traditionen och dogmerna; mystiska och allegoriska förklaringar voro då mycket vanliga. Efter reformationen sökte man alltmera göra gällande en på språkliga och historiska grunder stödd uppfattning af författarnas verkliga mening. M. Flacius' "Clavis scripturae sacrae" (1567) var den första systematiska framställningen af den protestantiska hermenevtiken. Med den vetenskapliga bibelforskningens framsteg gjorde sig den historiska metoden alltmera gällande. Såsom afvikelser från denna metod och återfall till en subjektiv bibelutläggning kan man betrakta Kants moraliska tolkningssätt, enligt hvilket man måste lemna å sido författarnas verkliga mening, så snart denna kommer i strid med förnuftet l. är Gud ovärdig, samt äfven Paulus' "psykologiska" l. naturliga och Strauss' mytiska förklaringssätt, der icke bindande, objektiva skäl föreligga att antaga vare sig en oriktig uppfattning af ett faktum hos ögonvittnena l. en verklig mytbildning. Stora förtjenster om bibelns tolkningsmetod inlade i förra årh. Semler (ehuru han stundom af sin ackomodationsteori fördes på afvägar) och Ernesti samt i vårt årh. Schleiermacher, som betonade nödvändigheten af att erkänna ett specifikt kristet element i Nya testamentets språk.
Nordisk familjebok · första upplagan
Hermenevtik
Ämne: Filosofiska begrepp och riktningar · Filosofi, religion och bibeln
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 6 (1883), sp. 1112 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗