Hermundurer

Hermundurer (Lat. Hermunduri), ett germanskt folk, tillhörande den sveviska stammen och möjligen afkomlingar af de af Tacitus omtalade hermionerna. Ursprungligen bodde de nordvest om Böhmen, mellan Elbe, som skilde dem från semnonerna, och Werra, der deras land gränsade till chatternas. Men efter markomannernas invandring i Böhmen (kort före vår tidräknings början) synas de äfven hafva utbredt sig vester om sist nämnda land, i söder ända till Donau. I förra hälften af första årh. e. Kr. omtalas en hermundurisk konung Vibilius. Denne besegrade år 19 goten Katwalda, hvilken störtat Marbod och upphäft sig till herskare öfver markomannerna. Samme Vibilius förjagade äfven, år 50, Vannius, som romarna insatt till konung öfver de mellan floderna Marus (Maros) och Cusus (Waag?) bosatte sveverna. År 58 stridde hermundurerna med chatterna om besittningen af saltkällorna vid den frankiska Saale. På Tacitus' tid (slutet af 1:sta årh. e. Kr.) stodo hermundurerna i mycket vänskapligt förhållande till romarna, men på M. Aurelius' tid (slutet af 2:dra årh.) deltogo de i markomannkrigen mot romarna. Enligt en föga tillförlitlig uppgift hos Jornandes skola hermundurer på Konstantin d. stores tid (4:de årh.) hafva varit bosatta ofvanför vandalerna, som då bodde i Siebenbürgen. Den senare delen af namnet hermun-durer anser man hafva fortlefvat i namnet Thüringen. S. F. H.