Herrans väder

Herrans väder. Detta uttryck, som numera låter nästan hädiskt, har antagligen en helt annan uppkomst än den man torde tillskrifva det. Ordet Herran (eljest ackusativform af herren) står här icke i betydelsen af Gud, utan af Härjan (se d. o.), ett af Odens många tillnamn. Satsen att en öfvervunnen gudaläras gudar förvandlas till onda makter får äfven af detta ords historia en bekräftelse. Odens son, Härjans sonr, blef i den kristna tiden ett så svårt oqvädinsord, att de flesta af nordens lagar och stadgar vid strängt straff förbjödo dess användning. Bestämmelsen derom gick från lag till lag både i Sverige och Danmark, om ock det ursprungliga ordet Härjans sonr efter hand förvreds. Äfven i "Swerikes Rijkes Stadz Lagh", stadfäst och utgifven af Gustaf II Adolf 1613, Rådhstufwu Balker, kap. 31, heter det: "Thetta äro the ord, som swa skal före botas: Forwunnin Tiufver, fonvunnin Liughare, forwunnin Härianson, forwunnin mordbrännare". Murareskrået (af 1487) säger: "Hwilken broder, som kallar någor sin broder tywff, schalk eller herransson" ....; slagtareskrået (1477) uppräknar härinson bland "ondh ordh eller fulo nampne"; skomakareskrået (1474) aflyser herinson bland skråets medlemmar o. s. v. I Södermannalagen räknas herriæns son bland "oqwæþins orþum". Att ordet Härjan skulle fortlefva i andra sammanställningar än blott Härjans son är icke osannolikt, och att det verkligen gör det i uttrycket "herrans väder" låter sig mycket väl antaga. R. B.