Hilleshög (ej Hillersjö), socken i Stockholms län, Färentuna härad. Arealen 2,506 har. 445 innev. (1881). Annex till Färentuna, Upsala stift, Svartsjö kontrakt. Färentuna kyrka är gemensam för de båda församlingarna.
1. Hilleström, Per, genremålare, föddes i Väddö prestgård, Roslagen, d. 18 Nov. 1732 (ej 1733). Vid tio års ålder kom han till Stockholm, der han erhöll undervisning i teckning af Taraval och sedan af Hårleman. 1745 sattes han i lära hos en fransman Duru, som införskrifvits för att utföra haute-lisse-väfnader för k. slottet, och undervisades samtidigt i ritning af Rehn. I haute-lisse-väfveriets konst förkofrade sig H. så, att han vid Durus död, i slutet af 1753, mäktade fullborda den af denne påbörjade kappan kring tronhimmelen i k. audiensrummet, och det så skickligt, att knappt någon skilnad på mästarens och lärjungens arbete kunde märkas. Han erhöll också vid 1756 års riksdag samma årslön, som Duru åtnjutit, hvarjämte han fick en särskild "diskretion" för ett porträtt af Hårleman, utfördt i haute-lisse (nu å Gripsholm). Äfven ett annat signeradt vedermäle af denna hans konstfärdighet förvaras (i statens samlingar å Ulriksdal), näml. en större tafla med halfva figurer, ett arbete, hvilket i flere afseenden intager en ej låg rang. För att ytterligare utbilda sig i denna art af konstslöjd begaf sig H. 1757 till Paris, med understöd af slottsbyggnadsdeputationen och manufakturkontoret. Men der kom han till full klarhet om att han var skapad för ett högre mål än att handskas med väfskeden och de mångfärgade dockorna: det var penseln, som lekte honom i hågen. I halftannat år tog han undervisning af Boucher, jämte det han flitigt besökte konstakademien. H. gjorde sin hemresa öfver Nederländerna och återkom till Stockholm 1759. Hans verksamhet som haute-lisse-väfvare upphörde väl ej, utan H. fortfor att för hofvet utföra tapeter, mattor, stolsöfverdrag o. dyl. Men småningom fylldes behofvet af slottets utrustning i denna väg, och på samma gång utbildade sig H. alltmer som målare. Han valdes till ledamot af Målareakademien 1773 och synes i allmänhet från Gustaf III:s tid hafva egnat sig uteslutande åt måleriet. Konungen beställde en mängd taflor af honom under den senare delen af sin regering, och de förnäma konstälskarna följde hans exempel. H. blef en verkligt populär konstnär, och hans alstring kunde knappt hålla jämna steg med den efterfrågan hans små, behagliga genrestycken rönte. -- Målareakademien kallade honom 1794 till professor i teckning, och i denna egenskap bildade H. många elever. 1805 erhöll han befattning som akademiens "rektor" och kallades 1810, efter Masréliez, till hennes direktör. Han var emellertid då för gammal att kunna uträtta något väsentligt för läroverket. Ännu in i sena ålderdomen fortfor han likväl att flitigt, fastän naturligtvis ej med samma kraft som förr, utöfva sin konst. Han afled i Stockholm d. 13 Aug. 1816.
H. försökte sig i nästan alla slag af måleri, ehuru hans egentliga styrka låg i genren eller, som det då hette, "konversationsstycket". Som genremålare utgick H. omedelbart från Boucher, om hvilken hans tidigaste stycken mycket erinra. Sveriges nationalmuseum eger i Morgontoaletten ett prof från denna tid, början af 1760-talet. Emellertid fortfor ej detta inflytande länge, utan mildrades, synes det, genom en närmare bekantskap med den enkle och allvarlige Chardin. Småningom utpräglade H. sin sjelfständiga stil, som från midten af 1780-talet framträdde i en liflig skildring af hvardagslifvet, en lätt, men precis teckning, enkel, naturlig gruppering, en ljus, men likväl harmonisk och behaglig färg samt stor trohet i alla bisaker. Hans ämnen stå i öfverensstämmelse dermed: än är det en piga, som synar ägg eller idkar någon annan huslig sysselsättning; än en mor, som undervisar sina barn; än en elegant dam, som skrifver bref i sin boudoir; än ett samtal i ett förmak, en tebjudning eller något dylikt. Dervid behöllo nästan alltid hans taflor små mått; blott mycket undantagsvis vidga sig dukarna och blifva figurerna större. Mot slutet af sin konstnärsbana sysslade H. ofta med eldskenseffekter: hammarsmedjor, husliga interiörer vid ljus o. dyl. lemnade i rask följd hans staffli. Dessa hans arbeten lida dock i allmänhet af tyngd i färgen. Naturligtvis mattades hans oafbrutna alstring med åren, så att arbetena från 1800-talet ej kunna, i afseende på jämnhet och konstnärligt värde, mäta sig med hans föregående. De äro likväl kanske de mest spridda och hafva derför gifvit anledning till uttalanden om H:s konst, hvilka icke äro rättvisa. Under Gustaf III:s tid användes H. ofta att måla "karuseller", högtidligheter o. dyl. Dessa arbeten behandlade han tämligen flyktigt: de äro endast att betrakta som illustrationer till dagens historia, men som sådana ganska njutbara genom öfverskådlig gruppering och skickligt val af moment. På Rosersberg förvaras några dylika stycken, och flere karuseller finnas å Drottningholm. H. utförde äfven åtskilliga ganska lyckade porträtt. Mest bekant bland dem torde vara det af Bellman (nu i Nationalmuseum). Hans små historiska bilder och några religiösa taflor härröra från det sista skedet af hans lif och äro, som naturligt, ganska svaga, enär H. alldeles saknade den stora stil, som för dylika verk är oundgänglig. Äfven inom landskapet lemnade han ej förkastliga arbeten. Han
tillhörde inom detsamma den äldre riktning, som representeras af Korn, hvilken, enligt en uppgift, skulle någon tid hafva varit hans lärare. Slutligen må, såsom en antydan om det folkliga drag, som genomgår hela H:s konstnärsskap, nämnas, att han var den förste i Sverige, som till pittoresk behandling upptog våra folkdrägter och i en följd genreartade kostymbilder gaf dem burskap i den svenska konsten. -- H:s arbeten äro, till följd af konstnärens stora alsterrikedom, mycket spridda öfver hela Sverige. Af hans teckningar äro åtskilliga, som illustrera poetiska bref från Bellmans sista tid (delvis facsimilerade i Carléns upplaga af skaldens skrifter), de mest bekanta. Flere af H:s taflor äro graverade af Joh. Fr. och Fr. E. Martin. Hans sjelfporträtt af 1785 förvaras å Gripsholm. -rn.
2. Hilleström, Karl Peter, landskapsmålare, den föregåendes son, föddes i Stockholm 1760 och blef elev vid Målareakademien, der han vann åtskilliga belöningar. Han valde landskapsmålning till sitt fack och bildade sig till en början noga efter Korn. Med mycken flit strödde han likt denne kring sig en mängd små bilder, lifliga, om än ofta maniererade i komposition och färggifning. Han blef 1795 agré af Målareakademien och vid samma tid lärare i teckning vid k. krigsakademien på Karlberg. Vid denna befattning kunde H. dock ej bibehållas, emedan en olycklig böjelse för ett utsväfvande lif alltmer tog öfverhand hos honom. Under sina sista år skall han, enligt en samtidas intyg, varit mycket förfallen, och hans konst rönte naturligtvis inflytande deraf. Utom landskap i olja, i hvilka han tog intryck af Belanger och senare af Fahlcrantz, utförde han många målningar i gouache, hvilka numera äro tämligen sällsynta, flyktigt och något rått utförda som de voro. H. afled i Stockholm 1812. I sina bästa arbeten, som oftast äro utförda på trä, utvecklade han en ganska aktningsvärd talang. Väl delar han med hela sin samtid förkärleken för en arrangerad, egendomligt utstyrd natur, med bjärta ljuseffekter och långa synvidder, men inom denna genre lägger han i dagen både rik sammansättningsgåfva och en dugtig färg. H. är ej representerad i någon statens samling, men hos enskilda egare äro hans ofta signerade taflor ej alldeles sällsynta. -rn.