Höffding

Höffding, Harald, dansk filosof, född d. 11 Mars 1843 i Köpenhamn, blef 1861 student och 1865 teol. kandidat, men påverkad af R. Nielsen och S. Kierkegaard uppgaf han tanken på att blifva prest och egnade sig åt filosofiska studier, tog 1870 doktorsgraden och skref sedan flere arbeten i den nyare filosofiens historia, såsom Filosofien i Tyskland efter Hegel (1872), Den engelske filosofi i vor tid (1874) och Spinozas liv og lære (1877). I Om grundlaget for den humane ethik (1876) förfäktade han den åsigten att man kunde bygga en etik på en rent mensklig grundval, oberoende af alla dogmer. 1880 blef han docent vid universitetet och 1883 professor. Han har vidare författat Psykologien i omrids (1882; 3:dje uppl. 1892) och Etik (1887; 2:dra uppl. 1897), till hvilka arbeten slöto sig Psykologiske undersögelser (1889) och Etiske undersögelser (1891), men han har ej öfvergifvit sina studier i filosofiens historia, utan skrifvit S. Kierkegaard som filosof (1892), Kontinuiteten i Kants filosofiske udvikling (1893), J. J. Rousseau og hans filosofi (1895) och Den nyere filosofis historie (2 bd, 1894–95). Flere af H:s skrifter äro öfversatta till tyska, engelska och ryska. E. Ebg.