Hosea

Hosea (Hebr.; frälsning, hjelp). 1. H., Beeris son, profet i Israels rike, var, enligt hvad öfverskriften till hans bok ger vid handen, samtidig med konungarna Ussia, Jotam, Ahas och Hiskia i Juda samt Jerobeam II i Israel och profeterade således under den tid, som närmast föregick sistnämnda rikes undergång (sannolikt omkr. 785--725 f. Kr.). Vid denna tid hade det sedeförderf, som redan H:s föregångare profeten Amos bestraffat, ännu mera ökats och utgjorde följaktligen föremål för en skarp tuktan från profetens sida, på samma gång han uttryckligt hänvisar till den snart stundande domen. Folket i sitt förhållande till Jehova framställes flerestädes under bilden af en brottslig maka. Vid sidan af dessa straffhotelser saknas dock icke ljuft klingande löften om framtida frälsning och upprättelse, fastän icke häller H. ännu hade fått sin blick riktad på frälsarens person. -- I vår kyrkobibel intager H:s bok på grund af sitt större omfång främsta rummet bland de s. k. mindre profeternas skrifter. -- 2. H., Elas son, Israels nittonde och siste konung, öfvervans af assyriske konungen Salman-asar VI samt "vardt honom underdånig och erlade skatt till honom" (2 Kon. 17: 3). Då emellertid H. tillsammans med Egyptens herskare stämplade mot Salman-asar, lät denne kasta honom i fängelse och började belägra hans hufvudstad, Samaria. Salman-asars efterträdare, Sar-kin (Sargon), intog staden 722 f. Kr. och gjorde dermed slut på Israels rike. P. F.