Hüffer

Hüffer, Hermann, tysk jurist och historiker, f. 1830, blef 1855 docent i juridik vid Bonns universitet, 1860 e. o. professor och 1873 ord. professor derstädes samt fick 1884 titeln »geheime justitieråd». Ledamot af preussiska landtdagen 1865–66 samt af nordtyska förbundsriksdagen 1867–70, delade han i det stora hela de s. k. liberale katolikernas politiska sträfvanden. Denna hans politiska ståndpunkt blef af stor betydelse för hans vetenskapliga verksamhet. Under det hans första arbeten, Beiträge zur geschichte der quellen des kirchenrechts und des römischen rechts im Mittelalter (1862) och Forschungen auf dem gebiete des französischen und rheinischen kirchenrechts (1863), berörde rent juridiska ämnen, invecklades han nämligen i en literär-historisk fejd med sin politiske motståndare professor v. Sybel i Bonn, hvars uppfattning utaf den preussiska och den österrikiska politiken vid slutet af det 18:de årh. han mycket skarpt kritiserade i en på omfattande studier i många europeiska arkiv grundad skrift: Österreich und Preussen gegenüber der französischen revolution bis zum abschluss des friedens von Campo Formio (1868). Följden blef ett häftigt genmäle af Sybel, hvilket besvarades af H. genom en ny polemisk afhandling: Die politik der deutschen mächte im revolutionskrieg (1869). Ehuru fortfarande professor i juridik, har H. sedan dess hufvudsakligen befattat sig med revolutionstidens historia. Hans vidlyftiga arbete Der Rastatter kongress und die zweite koalition (2 bd, 1878–79) innehåller ganska intressanta arkivaliska upplysningar om Bernadottes verksamhet såsom sändebud i Wien. Stort uppseende, men äfven motsägelse väckte hans afh. Der Rastatter gesandtenmord (1895; 2:dra uppl. 1897). Die kabinetsregierung in Preussen (1891) lemna värdefulla bidrag till preussiska statens inre historia 1797–1810. Såsom fortsättning af en liten skrift A. L. Mencken, der grossvater des fürsten v. Bismarck (1890) publicerade han, tillsammans med Fr. Arnheim, Das zerwürfnis Gustafs III v. Schweden mit seiner mutter Luise Ulrike und die gesandtschaft A. L. Menckens in Stockholm 1777–82 (1893). På det literaturhistoriska området gäller H. såsom ett slags auktoritet, i synnerhet hvad H. Heine, Göthe samt den tyska romantiken beträffar. F. Arnheim.