Humor, ett latinskt ord, som betyder flytande vätska och som först begagnades af engelska läkare, de så kallade humoral-patologerna, om hvar och en af menniskokroppens vätskor: blodet, gallan, vattnet och lymfan. De ansågo grunden till menniskornas olikhet med hvarandra äfvensom till de olika sjukdomarna bero på förhållandet mellan dessa vätskor. Efter den enas eller den andras öfvervigt bestämdes de fyra temperamenten, och på grund deraf nyttjades ordet för att beteckna menniskornas egendomligheter och underliga sinnelag. Så skref Ben Jonson, Shakspeares samtida, en komedi: "Every man in his humour" (1598), i hvilken han tecknade en mängd på sådant sätt excentriska karakterer. (I svenskt tryck lär ordet humorist första gången förekomma i titeln till den af And. Bergstedt 1793 utgifna diktsamsamlingen "Humoristen, innehållande åtskilliga försök".) - Redan Shakspeare och hans tid begagnade ordet humor än om sjelfva sinnelaget, än om de lustiga infall, som derifrån leda sitt ursprung. Denna dubbla betydelse har ordet bibehållit, och den har äfven lagt grunden till en dubbel skiftning i begreppets framträdande, dels psykologiskt, dels estetiskt. I det förra hänseendet märkes, att ordet i de moderna språken närmast betyder temperamentsbeskaffenhet, en blandning af skämt och allvar, en särskild förmåga att behandla allvarliga ting på ett skämtsamt sätt. Men detta går för sig så, att föremålets allvar ingalunda tillintetgöres, utan endast en harmlös lek dermed drifves, såsom om man visserligen ville något nedstämma dess värdighet, men endast för att betaga detsamma allt sådant, som kunde synas tryckande och besvärande, och gent emot detta allvar söka gifva sinnets glädtighet och frihet gällande kraft. Med humor kan sålunda allt, som är allvarligt, behandlas: å ena sidan allt, som verkligen är högt och betydelsefullt, eller sådant, som har en stor sida, men för öfrigt kan vara behäftadt med fel, eller det, som ger sig sken af att vara stort, men är obetydligt, till och med ofullkomligt; å andra sidan äfven det vidriga, hårda, oangenäma, bittra och sorgliga. Det höga och stora dragés visserligen ned, men göres också på samma gång menskligare och förtroligare; det vidriga och bristfulla får sina lyten påpekade, men med mild glädtighet, och det sorgliga framställes från sin harmlösaste synpunkt. Öfverallt framhålles den menskligt urskuldande, försonande sidan, som ställer det stora och det lilla på samma linie af jordisk ofullkomlighet och inskränkning, så att det höga visar sin bräcklighet och det bräckliga sin slägtskap med högheten; men denna nivellerande jämlikhetsförklaring ser allting med godmodigt löje och en känsla af sympati i hjertat. Humorn såsom temperamentsbeskaffenhet förenar sålunda allvarets skönhet med det sköna, som tillhör det glada lynnet; och den behagar oss derför att den leker med allvaret, utan att skada det, ty den leker på ett egendomligt fritt, gladt och sympatetiskt sätt. (Jfr Köstlin, "AEsthetik", sid. 192 o. f.) Men humorn framträder ej blott som temperament och stämning, utan äfven som konstform, som humoristisk framställning. I detta hänseende kunna vi se saken dels rent estetiskt, dels historiskt. Rent estetiskt, estetiskt-filosofiskt, har humorns begrepp först blifvit undersökt af Jean Paul Eichter ("Vorschule der aesthetik", 1804); men efter honom har vetenskapen vacklat mellan de olika
åsigter, enligt hvilka humorn antingen var en art af det komiska eller en särskild uppenbarelseform af det sköna. Derom äro alla ense, att i humorn ingå tragiska och komiska element; men under det Vischer och hans anhängare hafva svårt att hålla humorn qvar som en särskild form - ehuru visserligen den högsta - af det komiska, har Zeising och med honom Carrière m. fl. utan tvifvel riktigt förklarat humorn vara en mellanart mellan det komiska och det tragiska, men en sjelfständig mellanart, hvilket äfven till fullo bestyrkes af de historiska förhållandena. Men då humorn sålunda är en blandning af skämt och allvar, af komiskt och tragiskt, så kunna de bägge ingredienserna förekomma i olika blandning, och på grund deraf uppkomma olika arter af humor. Den renaste arten, den enkla humorn, är den, i hvilken de bägge insatserna, skämt och allvar, äro jämnt blandade med hvarandra; men derjämte finnes en glad humor, i hvilken det komiska är öfvervägande, och en allvarlig humor, der det tragiska ligger öfver. Denna senare kan öfvergå till bitter humor, der det lustiga lynnet ännu delvis förmår lyfta sig öfver sorgen, men slutar som bruten humor, der det sorgliga i jordelifvet framträder i full skärpa, med möda mildradt af ett skämt, som närmar sig förtviflans utbrott. - De hufvudegenskaper, som tillhöra den humoristiska framställningen, skall man bäst lära känna genom den historiska undersökningen. I historiskt hänseende må då först iakttagas, att humorn är en förmögenhet, som uteslutande tillhör den kristna menskligheten; och inom den kristna verlden finner man honom i allmänhet hos de folk och inom de tider, hvilka hållit sig mest fria från den klassiska stilens inflytande, alltså hos angelsachser, tyskar och skandinaver, samt under medeltidens, den äldre och den nya romantikens dagar, men icke hos italienare och fransmän eller hos öfriga folk under deras beroende af den abstrakta klassiciteten. Hos de gamle är det blott en och annan, som kan sägas förebåda humorn, såsom Sokrates i hela sin verldsuppfattning, till en del äfven Aristofanes. med sin kolossalt fantastiska komik, samt några af de författare, som höra till den sen-alexandrinska öfvergångstiden, då klassiciteten gick under. Deremot utmärker sig antiken, likasom den moderna abstrakta klassiciteten, för en komik, som är öfverlägsen och satirisk, som beler och gisslar, men icke ler med tårar i ögat och sympati i hjertat. Humorn är nämligen en egenskap hos känslan, framträdande i fantasiform; satiren är ett verk af förståndet, som för sitt framträdande lånar fantasiens bilder. Humorn har också erhållit många sinnrika symboliska beteckningar; man har på honom tillämpat Homeros' uttryck om Andromache: "dakryoen gelasasa" ("leende i tårar"), Shakspeares "smiling in grief", m:me de Staels "la tristesse dans la gaité" och Tegnérs ord om Bellman: "en sorg i rosenrödt". Den historiska betraktelsen lärer oss nämligen, äfven den, att humorn är ett dubbelväsende, som håller fast vid verkligheten, men på samma gång erkänner en högre verklighet än den jordiska, som är realistisk till fenomenet, men idealistisk till väsendet. Detta beror derpå att humorn med nödvändighet sammanhänger med den kristna åskådningen och framträder inom den moderna individualiserande stilen. Den utgör en egenskap hos den moderna menskligheten, hos hvilken idealet upphört att tillhöra ett utvaldt folk eller en privilegierad del af slägtet, då icke längre den kroppsliga skönheten ensam, utan företrädesvis den inre andliga skönheten betecknar idealet, då detta ej längre är aristokratiskt och förnämt, utan blifvit i god mening demokratiskt, omfattande hela menskligheten, hvarvid ingen form, huru ringa den är, ingen yttring, om än aldrig så hög, är utesluten eller företrädesvis gynnad, utan allt, som är till, också derigenom är till möjligheten berättigadt att dragas inom skönhetens sfer och blifva delaktigt af konstens och poesiens förklaring. På en sådan ståndpunkt är verldsåsigten med nödvändighet idealistisk och känslan af det egna jagets ringhet förherskande. Derför blir komiken från denna ståndpunkt i sitt leende icke öfverlägset sjelfbelåten eller satiriskt gisslande, utan mild och sympatetisk: äfven han fylles af den makt, som är kristendomens grund och kärna, kärleken, af kärlek till allt, högt och lågt, stort och ringa, skönt och fult, framhållande det i förklaringens ljus blott för dess egenskap att vara form af lif och utveckling. Från denna synpunkt sedd. är humorn intet annat än den verkligt kristne konstnärens och skaldens grundåskådning. Humorn är sålunda till verldsåsigten idealistisk, till sin uppfattning af fenomenet realistisk; han är vidare universel, alltomfattande, dels så, att han åsyftar ej ett enskildt folks eller en utvald dels, utan hela slägtets konstnärliga förklaring, dels äfven så, att han icke ställer den enskilda personen öfverlägsen gent emot den komiska förvändheten, utan innefattar humoristen sjelf under den jordiska inskränkningens öde, hvarför det äfven säges om humorn, att han i sin högsta och egentligaste form är medveten. Han är slutligen sympatetisk, kärleksfull, icke egoistisk och begabbande, äfven när han såsom uttryck för en pessimistisk blick på lifvet ser allting i mörkt och blir bitter eller bruten. - Den historiska betraktelsen visar slutligen, att begreppet humor utvecklats och fattats allt djupare. Från att vara uttryck för ett förhållande mellan vätskorna i kroppen har ordet småningom fått högre betydelse och tillämpats på inre, andliga tillstånd. Likaledes visar det sig, att de bägge element, allvar och löje, som böra sammansmälta till den sanna humorns väsende, till en början kunna finnas jämte hvarandra inom samma konstform eller produkt, såsom i Spaniens poesi och konst, särskildt i Cervantes' "Don Quijote", hvarefter de småningom sammangjutas. Men humorns väsende har undergått ännu en förändring, som varit ödesdiger för den moderna poesien. Han började med objektiva bilder, visade sig i bestämda karakterer och situationer, skapade eller ur lifvet uppfattade af den humoristiske skalden (t. ex. Shakspeares Falstaff och hans narrar, flere af
Bellmans figurer). Men omärkligt börjar det subjektiva elementet att framträda, nämligen så, att skalden målar sin egen subjektivt humoristiska stämning i en objektiv karakter - t. ex. Shakspeare i Hamlet, i Richard II och i Jaques (i "As you like it"). Denna subjektivism, som vi först iakttaga i Englands literatur, der hela denna utveckling gick för sig, befordrades genom ensidiga skildringar af karakterer i subjektiv lynnesstämning, såsom i Ben Jonsons komedier, hos 1700-talets romanförfattare, i Hogarths drastiskt satiriska teckningar och i Swifts på gränsen mellan satir och humor sväfvande bildverld. Men med Sterne (d. 1768) blef humorn afgjordt subjektiv, dels så, att äfven i romanen det episka, berättande, elementet underordnades, men känslostämning och derpå beroende reflexion vardt hufvudsak, dels så, att humoristen utan något slags episkt underlag blott gaf uttryck åt brytningarna i sin egen känsla, äfven med anledning af de obetydligaste föremål. I sammanhang med denna känslans stegring uppkom och nyttjades uttrycket sentimental (af Lessing återgifvet med "empfindsam", på svenska känslosam), och dermed fick denna subjektiva känslohumor ett namn, betecknande för den ytterlighet, hvartill den kan drifvas öfver. Denna subjektiva humor, som har sin berättigade plats inom lyriken, slog i synnerhet rot i Tyskland, fick der sitt förnämsta uttryck i Jean Pauls skrifter, gynnades af den nyromantiska skolans subjektiva lynne och gick sist till den ytterlighet, som Vischer tecknat i den bisarra humorn, och som utvecklade sig till nyromantikens bekanta "weltschmerz". Mot denna ensidighet protesterade i Tyskland Hegel på det kraftigaste, ehuru med fullständig missuppfattning af humorns väsende, hvilket af honom förblandades med den nyromantiska ironien, i Danmark Heiberg och i Sverige Tegnér. Men den bästa och kraftigaste motvigten mot känslosamhet och blaserad bitterhet har utan tvifvel gif vits genom den nyaste literaturens representanter för den sanna humorn, till hvilka vi må räkna främst engelsmännen (Dickens, Thackeray) och amerikanerna (Bret Harte m. fl.), dernäst tyskarna (Fritz Reuter, Victor von Scheffel) och danskarna (H. K. Andersen). En opposition ligger äfven i den moderna realismen. Men i sina pessimistiskt materialistiska ytterligheter utgör den en direkt motsats mot den äkta humorn; ty den förra ar till sitt väsende torr, hård och hatfull, under det tvärtom humorn är flytande, saftig och kärleksrik. Genom dessa sina egenskaper torde den också just vara kallad att öfvervinna realismen, d. v. s. föra den in på en sund och riktig stråt. C. R. N.