Komisk

Komisk är ett estetiskt begrepp, med hvilket alla, som tänkt öfver det sköna allt ifrån Aristoteles, mer eller mindre sysselsatt sig, och som med sina uppenbarelser inom alla tiders poesi och konst intagit en vidsträckt och betydelsefull rymd. I dagligt tal brukar man vanligen sammanblanda "komisk" och "löjlig", och detta visar äfven tydligt åt hvad håll det komiska har sin sfer. Men en skilnad mellan uttrycken existerar dock, ty det löjliga har sitt ursprung i verkligheten, det komiska i konsten, eller det löjliga förhåller sig till det komiska som det natursköna till det konstsköna. Det komiska har nämligen sin språkliga härledning ur det från grekiskan härstammande ordet komedi (Grek. komodia, Lat. comoedia), hvilket sannolikt betyder "komos-sång", d. v. s. den sång, som utfördes i sammanhang med dryckeslaget (komos) vid de landtliga Dionysosfesterna, firade i Grekland vid vinskördens slut, och som gaf upphof till den grekiska komedien. -- Aristoteles, som i sin poetik hufvudsakligen egnat uppmärksamhet åt tragedien, har äfven om komedien och det komiska utsagt en bestämning, som är den första man träffar inom vetenskapen: "Det löjliga är ett fel eller ett fult, som ej framkallar smärta eller bringar förderf". Men denna bestämning, ehuru riktig i vissa fall, träffar ej in på alla, ty det gifves utan tvifvel mycket, som hvarken bringar smärta eller förderf, men dock ej lockar oss att skratta. Mellan Aristoteles och Kant ligga undersökningarna visserligen icke nere, men först med Kant börja de föras med allvar och kraft, och det är företrädesvis Tysklands estetiker, som egnat sig åt dem. Det löjliga uppstår, säger Kant, då något, som man väntat, plötsligen upplöser sig i intet. Men redan Jean Paul har anmärkt, att man äfven kan komma att le, när väntan på ett intet upplöser sig i ett något. Schiller, den populäre utläggaren af Kants estetiska åsigter, kallar det komiska ett neddragande af ett föremål under verkligheten; men han glömmer dervid, att det komiska är en bild af verkligheten, som genom den konstnärliga uppfattningen måste anses stå öfver den likaväl som fantasiens öfriga skapelser (t. ex. Falstaff, Bellinans figurer). Hvad sedan Solger, Schelling och Hegel yttrat om det komiska måste här förbigås, emedan de filosofiska deduktionerna äro för vidlyftiga och bestämningarna för litet träffande. Ty icke kan man med Solger anse, att hvarje komisk figur är en representant af "det skönas idé", sådan denna idé ter sig, när den förlorat sig i det alldagliga lifvets tillfälligheter, eller med de andra båda tänkarna kalla det komiska en framställning af den "oändliga" ideella friheten eller af subjektivitetens "oändliga godtycke". Jean Paul, som sjelf praktiskt i sin diktning visade sig ega fin blick för det löjliga i lifvet, har också teoretiskt kommit saken närmare än de nämnda estetikerna, emedan han gick ut från sin egen erfarenhet, då han angaf det löjliga vara "det oändligt lilla", det omvändt sublima eller det oförståndiga, när det får sinlig form och vi dervid låna det vårt eget förstånd. Men äfven denna bestämning är för vid, ty "det oändligt lilla" kan också vara något verkligt stort, men

som blir litet vid jämförelse, och det oförståndiga kan mången gång vara allt annat än löjligt, utan tvärtom retsamt och obehagligt. -- Såsom egendomliga motsatser till hvarandra stå Weisses och Ruges åsigter, i det den förre, som kallar det komiska det upphäfda fula, anser dess väsende ligga deri att det absoluta inom komiken meddelar sig åt och uppfattas af det ändliga, i hvilket det dervid, så att säga, innestänges, hvaremot den senare, som kallar det komiska skönhetens pånyttfödelse ur förnedringstillståndet, förklarar det som det absolutas sjelfbefrielse ur det ändligas bojor. Det ligger något sant i båda åsigterna, om de rätt fattas; de hafva blott framhållit hvar sin motsatta punkt i den komiska processen, ty det komiska är en process, en utveckling, inneslutande flere moment, som följa på hvarandra, om också blixtsnabbt. Den förste, som insåg och sökte förklara detta, var Hegels berömde efterföljare Vischer, som, sedan han uppfattat det sköna såsom enhet af idé och bild, förklarar dess arter uppkomma derigenom att dessa båda moment i dess väsende råka i strid med hvarandra: när idén rår på bilden, kalla vi företeelsen sublim, men när bilden väger öfver idén, kalla vi företeelsen komisk. I det komiska ingår således enligt Vischer först ett sublimt eller qvasi-sublimt såsom första moment, mot hvilket ett obetydligt eller intigt såsom andra moment framstår som en orimlig motsats. Men här saknas det tredje momentet, uppklarningens, den återvunna harmoniens, som är nödvändigt, om det komiska verkligen skall vara en form af skönhet. Detta tredje tillades af den tänkare, som afgjordare framställt den komiska processen, nämligen Zeising, enligt hvilken det komiska innebär en utveckling, bestående deri att jaget från uppfattning af en objektiv ofullkomlighet eller af något, som strider mot föreställningen om det i sitt slag fullkomliga, plötsligen kastas öfver till känslan af sin egen subjektiva fullkomlighet. Detta kan synas vara ett hårdt tal, men det ligger en djup sanning deri att det ingår en egoistisk känsla i den komiska uppfattningen och det dermed sammanhängande löjet, under det att humorn i motsats deremot är kärleksfull och sympatetisk. Hufvudsaken är, att det komiska fattas som en utveckling, i hvilken man urskiljer ett begynnelsemoment, ett öfvergångsmoment och ett slutmoment. Det första momentet i det komiska blir då sjelfva det intryck det komiska föremålet gör på oss, och det måste nödvändigt frappera oss genom den motsägelse mellan idé och verklighet, som deri uppenbarar sig. Å ena sidan tyckes det vara ett verkligt något; å andra sidan står det i strid med den inom oss lefvande föreställningen om det riktiga och förnuftiga. Men ett sådant föremål försätter oss ovilkorligt i spänning och väntan: det är detta Zeising träffande betecknat med det franska uttrycket choc. Och hvarför väcker ej detta föremål fruktan eller ovilja? Emedan dessa affekter åstadkommas af endast sådana föremål, som jämte någon ofullkomlighet äfven ega en högre grad af fullkomlighet och således på en gång strida emot och öfverensstämma med vårt innersta väsende; men dessa tillhöra ej det komiska, utan det tragiska. Det andra momentet består deri att det komiska föremålet i sin förvändhet och genom orimligheten i sin inre motsägelse sjelf helt plötsligen blottar sin ofullkomlighet och dervid sjunker ned igen till sitt intet. Kampen mellan de olika elementen i det komiska föremålet uppfattas af åskådaren, och genom reaktionen från den föregående spänningen drifves han att söka en lösning af motsägelsen. Förmågan är härvid olika hos olika personer, ty det finnes, som bekant, sådana, hos hvilka "chocen" ej verkar förr än långt efteråt. Det komiska föremålet visar sig sålunda först stå i strid med det fullkomliga, sedan med sig sjelf, ty det består af element, som, tillsammansbragta, ömsesidigt tillintetgöra hvarandra. Men för frambringandet af en äkta komisk verkan är det vigtigt, att sammanträffandet sker plötsligt, hvarför de båda momenten böra i det närmaste sammanfalla med hvarandra. Det tredje momentet består i den subjektiva fullkomlighetens framträdande i inre och yttre måtto -- i inre deri att det uppfattande jaget i löjet känner sig "wie ein seliger Gott", i yttre hänseende genom den fysiska akt, som vi kalla skratt, hvarmed jämnvigten är återvunnen. Under denna process, som hufvudsakligen skildrar verkan på den uppfattande åskådaren, grundar sig det komiska intrycket af det uppfattade föremålet derpå att detta i och för sig är ett intet, ett obetydligt, ett lumpet, som dock vill synas vara ett något, ja till och med ett betydande, ett stort. Men då det endast ögonblickligt för oss antager sken af att vara och betyda något, sjunker det åter ned till ett fullkomligt noll, men måste äfven af åskådaren så uppfattas (jfr A. Zeising: "Aesthetische forschungen", 1855).

Om nu detta är den komiska processen, sedd både från den uppfattandes och från föremålets sida, så torde deraf vara klart, att det komiska är en art af skönhet, men en sådan, som icke beror på en färdig harmoni, utan först framträder för medvetandet efter öfvervinnande af en disharmoni. Men disharmonien kan vara af olika grader. I sin djupaste art, då den beror på genomgripande sedlig konflikt, löses den i den form af indirekt skönhet, som vi kalla det tragiska. Är disharmonien af lättare art, så att den ej rubbande ingriper i den menskliga tillvarons vilkor, så löses den just i form af det komiska; och mellan dessa båda ytterligheter står det humoristiska såsom den medlande formen, mäktig att gå till den dystraste tragik liksom till den mest uppsluppna komik. Det är dernäst af vigt att härvid framhålla, att det komiska är af psykisk art, eller tillhör menniskoandens verld, ehuru det komiska föremålet sjelf ännu är omedvetet om disharmonien och splittringen mellan syfte och krafter, pretention och förmåga. Detta utgör en af de vigtigaste skiljepunkter mellan det komiska och det humoristiska, i hvilket senare det uppfattande jaget medvetet kastar äfven sig sjelf in i skämtets luttrande eld. Det komiska har

således med naturen och hennes företeelser föga eller intet att göra, minst inom den oorganiska naturen och växtverlden, deremot redan mera inom djurverlden, men dock alltid på sådant sätt, att vi i naturföreteelsen inskjuta menskliga egenskaper och menskligt medvetande. Detta går lättast för sig med de högre djuren på grund af många egenskaper hos dem, som visa sig analoga med menniskosjälens. Det är på denna uppfattning fabelns och djursagans komik ytterst hvilar. Sin egentliga sfer eger det komiska inom den medvetna menskliga andens verld, der den nödvändiga motsägelsen först kan inträffa, och inom hvars område förvändheten såväl i teoretiskt som praktiskt hänseende faller. All narraktighet och förvillelse tillhöra dess rymd, blott de ej betraktas ur moralisk synpunkt. Så kan äfven det onda, hvilket såsom intelligens eller viljekraft blir sublimt, få en plats inom komikens verld, då dess planer på ett löjligt sätt misslyckas, hvarigenom det förlorar sin förfärande karakter (Falstaff, Mefistofeles). Det fula upphäfves i det komiska och förlorar sin udd. Derför tillräknas ej häller någon skuld inför komikens tribunal; ty den komiska figuren fäller sin egen dom genom att sjunka ned till sin ursprungliga intighet, och hans straff består deri att han utskrattas af hela verlden. Men för att den komiske konstnären må hålla sig fri från faran att betrakta mensklig förvillelse ur moralisk synpunkt, måste han ställa sig på sina egna föremåls nivå och antaga deras evdemonistiska verldsuppfattning, d. v. s. en sådan, då allt bedömes från den förståndiga sidan och egoismen utgör motiv för alla menniskans handlingar. Då försvinner skilnaden mellan dygd och last, och i stället inträder skilnaden mellan klokhet och dårskap. -- Skalden eller konstnären måste sålunda ega en komisk verldsåskådning, enligt hvilken han ser allting förvändt eller, rättare, ser huru förvändt allting är. Men i motsats mot humoristen betraktar han under denna synpunkt blott den enskilda dårskapen och, så att säga, dess yttre objektiva sida, utan att fatta sig sjelf som en integrerande del i det hela och underkastad samma öde som allt ändligt: att vara inskränkt och ofullkomligt. Den af honom skildrade dårskapen kan tillhöra en hel klass af menniskor, ett helt folk eller en hel tid; men så länge den ej från hans egen ståndpunkt ses såsom alltomfattande, blir den, äfven med största utsträckning, dock alltid partikulär, hvilket också utgör en hufvudegenskap hos det komiska i motsats mot humorns universalitet. Derför är ock det löje, hvaraf det komiska åtföljes, förenadt med en viss sjelfvisk känsla af välbehag, som inträder, så snart disharmonien är löst och anden finner sig fri och oinskränkt i känslan af subjektiv fullkomlighet, i motsats mot humorn, som smärtfullt ler under tårar "icke öfver en enskild dårskap, utan öfver en dåraktig verld" (Jean Paul). Slutligen bör det äfven bemärkas, att det rent komiska gerna sammanhänger med en realistisk verldsuppfattning. Och då antikens lifsåskådning öfvervägande hvilade på realistisk grund, hvarigenom hos de gamle det gudomliga ej framstod i sin absoluta idealitet, så är det äfven klart, att det rent komiska framförallt tillhör antiken, under det att humorn är en yttring af den kristna åskådningens idealistiska lyftning (se Humor). Löjet framträder derför hos de gamle, der det ej är satiriskt (såsom hos romarna), med en yr och lekande lustighet, i hvilken ej ingår någon smärta öfver disharmonien mellan mensklig sträfvan och mensklig vanmakt. Sådan är Aristofanes' öfverdådiga komik, i hvilken han låter sin samtid uppträda i fantastisk förklädnad och utskratta sig sjelf. Bland moderna författare är komiken förnämligast representerad af sådana, hvilka tillhöra realistiskt anlagda folk och tider, såsom i allmänhet de romanska, från antikens grund härstammande, syd-europeiska folken och den antikiserande, modernt klassiska smakens tidehvarf. Dess förnämste representanter äro derför sådana män som Molière, Beaumarchais, Holberg, Goldoni, hvilka visa tillbaka på romaren Plautus, och som alla gifvit det komiska dess mest energiska form, den dramatiska. Annars kan det komiska framträda i alla diktarter, äfven i epos (Boileau, Pope, Cervantes) och i lyrik (Béranger, Bellman) samt i musik ("Opéra comique" och sonatens "scherzo"-sats) och bildande konst, förnämligast inom måleriet (det holländska måleriet, genreskulpturen), men alldeles icke inom arkitekturen, således i alla de former af skön konst, som kunna gifva uttryck åt det psykiska eller själslifvet i kroppslig form. Jfr C. R. Nyblom: "Om det komiska och dess förhållande till humorn" (1857). C. R. N.