Husgudar. Inom de flesta månggudadyrkande folks religioner torde man kunna återfinna föreställningen om vissa gudomligheter af lägre rang, hvilka ej tillhöra folkets gemensamma gudsdyrkan, utan såsom skyddsandar äro fästa vid de enskilda husen och deras innevånare, hvarför de äfven från deras sida äro föremål för en helt och hållet enskild gudstjenst. En stor del af de inom de lägre naturreligionerna dyrkade föremålen, fetischer (se Fetischism), äro att betrakta såsom sådana privatgudomligheter. Men icke häller de mera utvecklade religionsformerna sakna dylika. Dit höra hebreernas och arameernas terafim, hvilka troddes medföra lycka i huset och stundom äfven rådfrågades såsom ett slags orakel (1 Moseb. 31:19, 34 och Zakar. 10: 2). Äfven hos grekerna hade hvarje hus och familj sina skyddsgudomligheter, kallade "gårdsgudar" (herkeioi theoi), "härdgudar" (efestioi theoi) eller "egendomsgudar" (ktesioi theoi). I många fall voro dock dessa inga andra än de allmänna landsgudarna, och i synnerhet nämnes ofta en Zevs herkeios ("gård-Zevs") såsom husets skyddande gudamakt. Sjelfva den husliga härden var dessutom på sitt sätt personifierad till den både offentligt och enskildt dyrkade gudinnan Hestia (se d. o.). Äfven menniskor, som efter döden upphöjts till halfgudar eller heroer, torde icke sällan hafva åtnjutit en sådan enskild dyrkan, hälst om de voro familjens egna förfäder. Uteslutande karakter af enskilde husgudar hade hos romarna de för hvarje hushåll egna larerna och penaterna. Hos våra nordiska förfäder var det brukligt att sira husets högsätespelare (öndvegissúlur) med utskurna bilder af vissa gudar, t. ex. Tor och Frö, under hvilkas särskilda hägn huset dermed ansågs vara stäldt. Att de sålunda afbildade gudarna verkligen gällde såsom husgudar, bevisas bl. a. af berättelsen om de förste "landnamsmän" l. nybyggare, hvilka från Norge flyttade öfver till Island. Från det gamla hemmet medtogo de nämligen sina till gudabilder snidade högsätespelare, hvilka de kastade i hafvet, när de nalkades den främmande kusten. Der dessa flöto i land valde de sin nya boningsplats, såsom de trodde, efter gudarnas egen anvisning. Att man vid sidan af de store gudarna såsom husgudar i inskränktare mening hyllat äfven andra, huset och familjen uteslutande tillhöriga, gudaväsenden kan väl knappast betviflas, äfven om fornskrifterna föga veta att förtälja derom. Lemningar af en sådan urgammal hednisk kult qvarstå ovedersägligen i
den ännu mångenstädes gängse folktrons föreställningar om i huset inneboende skyddsandar, hos oss kända under namn af tomtar, tomtegubbar, nissar, nisse god dräng o. s. v., hvilka på sina ställen undfägnas med åt dem framsatt förtäring, vanligen mjölk och hvetebröd, och till gengäld ådagalägga sin välvilja på många sätt, genom att taga vara på husets tillhörigheter, skaffa till rätta förlorade saker, svara på framställda frågor o. s. v. Stundom tros dessa skyddsandar hafva sitt tillhåll i något nära huset stående träd (s. k. "boträd"), och det är icke omöjligt, att tron på dem, åtminstone i vissa fall, sammanhänger med den hos många folk af gammalt förekommande tron på i träden inneboende andeväsenden, i det att nämligen trädets skyddsande tänkes hafva stannat qvar i detsamma, äfven sedan det blifvit användt till byggnadstimmer, och sålunda öfvergått från träd-ande till hus-ande eller husgud. (Jfr Mannhardt: "Der baumkultus der germanen und ihrer nachbarstämme", 1875). A. M. A.