Ibsen, Henrik, norsk dramatisk skald, född i Skien d. 20 Mars 1828, bestämdes tidigt till att studera; men då fadern kom i mindre goda förmögenhetsvilkor, blef den unge I. satt på apotek i grannstaden Grimstad. Der uppehöll han sig i sex år, hvarunder han egnade alla fristunder dels till studier för studentexamen, dels åt literaturen och förberedelser till författareskap. I Grimstad blef I. emellertid snart mindre omtyckt; ty emellanåt cirkulerade i den lilla staden satiriska dikter och skarpa epigram, riktade mot åtskilliga af det lilla samfundets "stötter" och, enligt hvad man gissade, författade af den unge farmacevten. Så kom 1848, med den franska februarirevolutionen och dennas starka efterdyningar äfven i Norden. I. vardt mäktigt gripen af tidsandan, och under detta inflytande föddes och mognade idén till hans första dramatiska arbete: Catilina. Detta skådespel, hvilket 1850 utgafs under psevdonymen Brynjulf Bjarme, behandlade på ett idealiserande sätt den romerske upprorsmannens omstörtningsförsök samt led af många brister både i dramatiskt afseende och med hänsyn till en korrekt skildring af de handlande historiska personerna. Men det väckte dock stort uppseende, och i den enda kritiskt literära tidskrift, som Norge då för tiden egde, gaf filosofen prof. Monrad det ett lifligt erkännande. 1850 blef I. student, in en hans vilkor voro ytterst torftiga, och utan en uppoffrande studentkamrats hjelpsamhet hade det sett mörkt ut för honom. Hans förstlingsarbete beredde honom snarare förlust än vinst, och det obetydliga arvode han erhöll för ett sångstycke, Kjæmpehöien, som antogs till spelning på Kristiania teater, räckte ej långt. 1851 begynte han tillika med den förut antydde vännen, Paul Botten-Hansen, och sin förre skolkamrat A. O. Vinje utgifningen af ett literärt Veckoblad, "Andhrimner", som dock efter ett fjerdedels år upphörde. På hösten s. å. mottog I. kallelse att blifva artistisk direktör vid den af Ole Bull nyupprättade norska teatern i Bergen. År 1852 företog han en studieresa till Danmark och några af Tysklands hufvudstäder, der han studerade skådebanans teknik. I Köpenhamn gjorde han bekantskap med J. L. Heiberg, hvilken sedermera blef af stort inflytande på hans utveckling. Hvarje år d. 2 Jan. (årsdagen af den bergenska teaterns öppnande) uppfördes ett nytt stycke af I.: 1853 gafs ett sagospel, Sankt Hans-natten, 1854 en omarbetning af det förenämnda lyriska stycket "Kjæmpehöien", 1855 hans gripande historiska drama Fru Inger til Östråt (uppf. i Stockholm 1877), 1856 Gildet på
Solhaug (2:dra uppl. med ett företal, 1883; uppf. i Stockholm 1857), med rika motiv från folkvisans område, samt 1857 det romantiska skådespelet Olaf Liljekrans. På hösten 1857 öfvertog I. ledningen af "Det norske teater" i Kristiania, en plats, som han under ständiga försakelser och naggande näringsbekymmer innehade till 1862, då teatern gjorde konkurs. Men hans genius lät dock icke kufva sig. I det af Botten-Hansen redigerade "Illustreret nyhedsblad" offentliggjorde han en följd stämningsfulla lyriska dikter, de båda större episka dikterna Terje Vigen och På vidderne samt en längre afhandling: Om kjæmpeviserne og deres betydning for kunstpoesien. 1858 utgafs det epokgörande sorgspelet Hærmændene på Helgeland ("Kämparne på Helgeland", 1876, "Härmännen på Helgeland", 1877), hvari Völsungasagans halfgudar uppträda i vikingatidens kostym, och som vid sitt framträdande väckte häftigt motstånd från den öhlenschläger-heibergska skolans sida. Såsom "Illustreret nyhedsblads" nyårsgåfva till dess prenumeranter utdelades 1862 Kjærlighedens komödie, skådespel på vers, hvari I. beträder en ny bana, i det han gör samtidens förhållanden till föremål för en blodig satir. I början af 1863 mottog han en klent aflönad plats såsom artistisk rådgifvare vid Kristiania teater och i Juni månad s. å. deltog han i sångaretåget till Bergen, vid hemkomsten hvarifrån han på fem veckor skref sitt stora historiska skådespel Kongsemnerne ("Kungsämnena", 1879), med motiv ur Håkan Håkanssons saga. Stycket slog an på publiken, och I. fick ett resestipendium på 3,200 kr. Tysklands angrepp på Danmark och den hårda stöt, som derigenom tillfogades den skandinaviska idén, vid hvilken I. var fäst med lif och själ, bragte till mognad hans planer att resa ut. Han slog sig för en längre tid ned i Rom. Stortinget 1865-66 beviljade honom ett "digtergage", och från den tiden har skalden varit befriad från sånggudinnans farligaste fiende, det tärande brödbekymret, som hade förföljt honom hela tiden han var hemma. I Rom utförde han den första af de väldiga idédramer, som skulle ställa honom på hans förtjenta plats inför den nordiska läsande allmänheten. Det var Brand, en dramatisk dikt i 5 akter (1866; öfversatt till svenska 1870), som inom kort utkom i flere stora upplagor. Hufvudpersonen i detta stycke, en ung prest, drager i strid mot halfheten i tro och lif, men dignar under sin idé. Följande året utkom en annan närbeslägtad dikt, Peer Gynt, hvari I. gör sina landsmäns sjelfgodhet - det "at være sig selv nok" - till föremål för en skarp satir. 1868 flyttade I. till Dresden, och efter besök i Köpenhamn och Stockholm bevistade han på khedivens inbjudning öppnandet af Suezkanalen samt utgaf under vintern De unges forbund ("De ungas förbund", 1879), der han håller räfst med falskheten och bristen på verklig politisk öfvertygelse inom det norska politiska lifvet, och som derför vid uppförandet möttes med demonstrationer från ett visst partis sida. Under åren 1869-73 mottog publiken, med undantag af en samling lyriska dikter, ingenting af I:s hand. Dess mer spända voro förväntningarna, då han sistnämnda år utgaf ett större verldshistoriskt drama, Keiser og galilæer, som behandlar kejsar Julianus och hans samtid under den grekisk-romerska verldens förfall. 1874 aflade I. för första gången efter tio års frånvaro ett besök i hemmet, hvarest den varma hyllning, hvarmed han mottogs, till fyllest visade hvilket bifall hans skaldskap funnit hos den före hans utresa så otacksamma publiken. Efter sin återkomst till Tyskland flyttade han från Dresden till München. På hösten 1877, kort efter det han i Upsala blifvit filosofie-hedersdoktor, utgaf han Samfundets stötter ("Samhällets pelare", s. å.), som med hänsyn till ämnet närmast sluter sig till "De unges förbund", samt 1879 det med afseende å konstnärlig teknik och scenisk effekt inom Norges literatur nästan ensamt stående dramat Et dukkehjem ("Ett dockhem", 1880), som behandlar äktenskapets idé ur fria, moderna synpunkter. En ytterligare utveckling af detta motiv, Gjengangere (1881), rönte i allmänhet ett kyligt mottagande, hvaremot häris senaste skådespel, En folkefjende (1882; "En folkets fiende", 1883), synes i viss mån hafva åter tillvunnit honom publikens hyllning. - Att söka gifva ett totalomdöme om ett så omfattande, djupsinnigt och till sin innersta mening ofta svårfattligt författareskap som I:s måste alltid vara förenadt med vanskligheter, i synnerhet innan det är afslutadt. A andra sidan tycker man sig dock i de flesta af skaldens arbeten spåra en gemensam grundtanke, hvarjämte de, såsom ofta upptagande till behandling samtidens religiösa och etiska problem, i högre grad än estetiska verk i allmänhet blifvit föremål för både enskilda och offentliga debatter, under hvilka näppeligen någon kan hafva undgått att bilda sig en mening om dem. En obestridd och nästan oöfverträffad mästare i den psykologiska analysen, i en enkel, qvick och naturlig dialog äfvensom i den sceniska tekniken, gör I. dessa stora företräden kraftigast gällande vid skildringen af stora brytningsperioder och i synnerhet af den ständigt och särskildt i våra dagar pågående kampen mellan individualism och konventionalism, hvilken i några af hans senare dramer drifves till en sådan spets, att all organism brytes sönder. Hans författareskap har derför alltid utgjort ett mål för motsägelser, hvilka ofta gått utom det estetiska betraktelsesättet och införts på för detsamma främmande områden - ett förhållande, hvari förf. knappt kan frikännas från all skuld. I:s lif och diktning hafva gifvit anledning till en mängd uppsatser i tidningar och tidskrifter: såsom i "Illustreret Nyhedsblad" 1860 (af P. Botten-Hansen), i "Illustreret Tidende" 1867 (af A. Falkman), i "Skillingsmagasinet" 1868 (af H. Lassen), i "Norsk folkeblad" 1869, i "Ny Illustrerad tidning" 1869 (af L. Dietrichson), i "Ude og Hjemme" 1882 (af G. Brandes; öfversatt på svenska s. å.). Dessutom har Fr. Helweg utgifvit en särskild skrift med anledning af "Brand" och Björnsons "De nygifte", under titeln "Ibsen og Björnson i deres to seneste verker", och finnen V. Vasenius har i tvänne större afhandlingar: "Henrik Ibsens dramatiska diktning i dess första skede" (1879) och "Henrik Ibsen, ett
skaldeporträtt" (1882), med omsigt och pietet granskat I:s författareskap. O. A. Ö. A. F.