Ignell, Nils, teolog, föddes d. 18 Juli 1806 på torpet Ingebo under Stegeborgs säteri i Skällviks socken af Östergötlands län. Stegeborgs egare, grefve Ph. V. von Schwerin, hvars uppmärksamhet blifvit fäst på gossens ovanliga anlag, satte honom i Söderköpings skola, der han antog namnet Ignell och tillbragte fem läroår. Efter ytterligare tvänne års studier vid Linköpings gymnasium blef I. student i Upsala 1825. Han prestvigdes, efter aflagd teologisk examen, 1830, med tjenstgöringsskyldighet inom födelsestiftet, och förordnades s. å. till pastorsadjunkt i Askeby samt 1833 i Vallerstad. Sedan han 1837 aflagt pastoralexamcn, förordnades han 1838 till v. pastor i Vestra Stenby, men utnämndes s. å. till predikant vid Hedvig Eleonora fattighus i Stockholm, hvilken befattning han tillträdde 1840. År 1842 anställdes han som kateket i sistnämnda församling, hvarifrån han 1844 befordrades till komminister i Katarina. Vid sidan af denna anspråkslösa ämbetsverksamhet utöfvade I. ett betydande skriftställeri i teologiska, filosofiska och historiska ämnen. Sin första väckelse till religiöst begrundande erhöll han, enligt egen utsago, i Söderköpings skola, då han en gång såg en kamrat barbariskt ägas för bristande vördnad under den gemensamma bönen. Äfven konfirmationsfrågornas nödtvungna besvarande vållade den samvetsömme ynglingen andliga bekymmer. Under vistelsen vid Linköpings gymnasium påverkades han kraftigt af dåvarande teol. lektorn F. V. Ekenstam, en kunnig och frisinnad lärare, som viste att intressera sina åhörare för teologiens studium och gerna förehöll dem de paulinska orden: "pröfven allting och behållen hvad godt är". I sitt religiösa tänkande drogs I. först till de svedenborgska läror, åt hvilka mer än en framstående man inom kyrkan vid denna tid ansågs luta, och hvilka i mildrad form framstälts af professorn och kyrkoherden G. Knös i den bekanta skriften "Samtal med mig sjelf om verlden, menniskan och Gud". Längre fram blefvo emellertid Hegel och i främsta rummet Schleiermacher, åt hvars skrifter I. egnade ett sorgfälligt studium, bestämmande för hans andliga utveckling. Denna nya tankeriktning gaf sig uttryck i hans kort efter flyttningen till hufvudstaden utgifna arbeten: Grunddragen af den christliga sedeläran (1842-49) samt Granskning af den evangelisk-lutherska trosbekännelsens förnämsta lärostycken (1843). Ehuru I:s från statskyrkans väsentligt skiljaktiga åsigter ej kunna sägas hafva ådragit honom någon egentlig förföljelse, uteblefvo dock ej obehag. Så vardt han, oaktadt öfvervägande meriter, förbigången vid upprättandet af förslag till Vallerstads pastorat inom Linköpings stift. Stockholms stads konsistorium sökte likaledes, ehuru utan påföljd, utestänga honom från förslaget till komministraturen i Katarina, och då I. längre fram, för att komma i tillfälle att närmare studera de kyrkliga förhållandena i England och Skotland, hos regeringen sökte ett mindre reseanslag, blef detta honom vägradt. I sitt enskilda lif utmärktes I. af ett fromt och menniskovänligt sinne samt en hängifvenhet åt arbetet, som slutade med att förderfva hans af naturen svaga helsa. Han afled i Stockholm d. 3 Juni 1864. - Utom ofvannämnda arbeten af I. må bl. a. nämnas Schleiermachers "Predikningar", öfvers. (4 del., 1835-40); "Urval af Platos skrifter i svensk öfversättning" (I., 1840); Strödda predikningar (1844); Matters "De tre sista århundradenas sedliga och politiska läror", öfvers. (s. å.); "Channings religionstal", öfvers. (1845); Schleiermachers "Den kristliga tron, efter evangeliska kyrkans grundsatser framställd i sitt sammanhang", öfvers. (s. å.); Hegels "Historiens filosofi", öfvers. (1850); Christendomens hufvudläror. Populära föreläsningar (h. 1-5, 1850); Menskliga utvecklingens historia (5 del., 1855-62); Den ursprungliga christna tron och dogmtron: Sändebref till Svensk kyrkotidning (1861); Religionsvetenskapllga uppsatser (1862). Dessutom skref I. förord och anmärkningar till en svensk öfvers. af Renans "Vie de Jésus" och
ombesörjde utgifvandet af Colanis predikningar m. m. Efter hans död utgåfvos Jesu Christi och hans apostlars lära, enligt nya testamentets kanoniska skrifter kritiskt framställd (1864) och Messiasidén eller det af Jesus predikade gudsriket (1868). P. F.