Illern, Mustela putorius, zool., hör till iller-underslägtet af vesleslägtet, familjen vesledjur och ordningen rofdjur bland däggdjuren. Ryggen, kroppens sidor och buken hafva en gulhvitaktig eller ljust grågulaktig bottenfäll, som lyser mer eller mindre fram mellan de svartaktiga stickelhåren; hakan, läpparna och öronspetsarna äro hvita. Yngre exemplar äro mörkare till färgen. Kroppslängden stiger till 54 cm. och
svanslängden till 17,5 cm. Halsen är framtill nästan lika tjock som bakhufvudet. Kroppen tilltager bakåt märkbart i tjocklek; extremiteterna äro korta, tårna vid roten förenade med simhud, framfötternas klor betydligt större än bakfötternas. Svansen saknar längre hårpensel i spetsen, och fallen är yfvig. - Illern förekommer i södra och mellersta Sverige, ingalunda sällsynt i Skåne, men sparsammare längre norr ut. För öfrigt finnes han i hela Europa, utom i dess nordligaste och sydligaste delar, samt i Sibirien. Han har sitt tillhåll i hål i jordvallar, dikes- och torfgrafkanter, under stenar och trädrötter, i stenrösen o. s. v., ofta i granskapet af vatten samt både i skogstrakter och på slättlandet. Han klättrar dåligt, men kan simma och dyka bra, är mycket rofgirig, besöker ej sällan nattetid hönsgårdar och dufslag samt lefver af smärre däggdjur, foglar, ödlor, grodor och fiskar. Enligt hvad det uppgifvits, lär illern samla vinterförråd af lefvande grodor, hvilkas lår han knäcker, för att djuren icke må hoppa bort. Fångad som unge, skall han lätt blifva tam. Parningen, som sker under skrik och slagsmål, försiggår i slutet af Febr., och honan föder i slutet af April 4-6 blinda ungar. Förföljd, gifver illern en mycket skarp lukt från sig. Hans skinn lemnar ett värderikt pelsverk. C. R. S.