Illuminater (Lat. Illuminati, "de upplyste"). 1. (Sp. Alombrados) spansk sekt i 16:de årh., hvilken, enligt några författare befryndad med såväl medeltidens begharder och beguiner som reformationstidehvarfvets anabaptister, torde kunna tillräckligt förklaras ur det ofta bekräftade faktum att, särskildt inom de djupare lagren af samhället, en mystiskt färgad fromhet gerna söker sig särskilda uttryck vid sidan af den rådande kyrkans ordning och bruk. Rörelsen fortplantades hufvudsakligen från vissa
kloster och räknade som sina förnämsta ledare munkar, sådana som Diego de Barreda, Pedro Ruiz Alcaraz m. fl. Framför den yttre bönen sattes det inre bedjandet. Nervskakningar, svimningar och konvulsioner betraktades som bevis på andens inneboende. De, som menade sig sålunda hafva kommit till en mystisk förening med den heliga treenigheten, ansågo sig fritagna från att iakttaga de yttre kyrkobruken. De dagliga göromålen försummades afsigtligt, på det själen, fri från alla bojor, måtte finna en fullkomlig ro i Gud o. s. v. Oaktadt inqvisitionens ihärdiga förföljelser bibehöll sig sekten in i 17:de årh. En motsvarande rörelse yppade sig 1623 i de franska provinserna Flandern och Picardie, men blef snart fullständigt undertryckt. - 2. Hemlig orden, stiftad 1776 af Adam Weishaupt, juris professor i Ingolstadt. Orden, hvars författning bildades efter jesuitregelns mönster, och som sedermera trädde i nära förbindelse med det bajerska frimureriet, hade till syfte att främja förståndsupplysning, sedlighet och politisk frihet. Det från hemliga samfund oskiljaktiga spioneri- och öfvervakningssystemet i förening med stiftarens utpräglade hersklystnad och i allmänhet något oklara idéer synes dock hafva från början verkat hämmande på ordens utveckling. Sedan Weishaupt lyckats förvärfva samfundet en talangfull organisatör i den bekante friherre Adolf von Knigge, utbredde sig emellertid illuminaterna ej endast öfver Tyskland, utan äfven i viss mån till andra europeiska land och kunde snart uppvisa bland sina medlemmar mer än ett inom literaturen och det politiska lifvet framstående namn. Orden sönderföll i tre hufvudklasser. Till den första klassen hörde noviser, minervaler och mindre illuminater; den andra omfattade frimurarna, såväl af de tre första graderna som ock skotska noviser (större illuminater) samt skotska riddare (dirigerande illuminater); den tredje eller mysterieklassen utgjordes naturligtvis af de mest invigde och innefattade graderna: prest (magus) och regent (rex). Det af Weishaupt och v. Knigge utarbetade cereinonielet gick i den vanliga pompösa stilen. En egenhet var att medlemmarna i allmänhet erhöllo klassiska ordensnamn, såsom Socrates, Alcibiades, Cato, Marius o. d. Weishaupt sjelf kallade sig Spartacus och v. Knigge Philo af Constanz. Äfven tyska ortnamn utbyttes i ordensspråket mot från forntiden lånade benämningar. München blef Athenae, Ingolstadt Ephesus, Bajern Graecia, Österrike Aegyptus o. s. v. Då ordens antimonarkiska sträfvanden blefvo bekanta för Bajerns regering, utbröt 1785 en tillintetgörande förföljelse mot dervarande illuminater, hvarunder Weishaupt förlorade sin professur och måste lemna landet. Knigge hade, missnöjd med ledningen, redan året förut utträdt ur orden. P. F.