Indemnitet

Indemnitet (Eng. indemnity, Lat. indemnitas, af indemnis, skadeslös), statsr., betecknar egentligen strafflöshet, men har särskildt i den engelska statsförfattningen erhållit en särskild betydelse. Sedan nämligen genom "Declaration of rights" (1689) stadgats, att det vore olagligt att af kunglig maktfullkomlighet suspendera lagar eller att dispensera från deras tilllämpning, blef det dock snart uppenbart, att man under normala förhållanden icke kunde binda regeringen på detta sätt vid lagens bokstaf. Parlamentet har derför alltfrån 1700-talets början plägat formligen godkänna regeringsåtgärder, som vidtagits utan författningsenlig formel rätt, enär man ansett dessa åtgärder vidtagna i det allmänna bästas intresse. Sådana parlamentsakter, genom hvilka sålunda dispens från lag genom lag lemnas, kallas indemnity-acts. Den minister, som nödgats åsidosätta det stränga lagordet, måste ombesörja, att ett förslag till indemnitet (indemnity-bill) förelägges närmast kommande parlament. Han blir icke fri från ansvar för framtiden, derför att underhuset underlåter att åklaga honom; laglig strafflöshet tillförsäkrar han sig endast genom formligt parlamentsbeslut, en indemnitetsakt. Efter engelskt mönster har medgifvande af indemnitet införts jämväl i några andra konstitutionella staters författningslif. Dessa afvikelser från grundsatsen om en lagbestämd utöfning af regeringen kunna endast då försvaras, när de med nödvändighet påkallats för det allmänna bästa. Den svenska statsförfattningen känner icke några dylika riksdagsbeslut, hvilka kunna gifva laglighet åt regeringshandlingar, som strida mot lag och författning. K. H. B.