Ingman, Karl Johan, politisk äfventyrare, författare, kallade sig vid äldre år Manderfeldt. Han föddes 1747 i Bolstads socken på Dal, studerade i Åbo och Upsala samt utgaf 1770 en politisk satir, Den svenske verldsmålaren, och 1772 ett par politiska "tal", genom hvilka han fäste en viss uppmärksamhet vid sig. Sistnämnda år blef han anställd såsom e. o. tjensteman i kansliet och 1773 såsom ordinarie kopist i utrikes-expeditionen. 1775 utnämndes han till kommissionssekreterare i Dresden och 1776 i Petersburg samt befordrades 1778 till legationssekreterare i Hamburg, men rymde s. å. från Petersburg, troligen till följd af en försnillning. Han begaf sig till Norge och sände derifrån till personer i Gustaf III:s omgifning, sedan till konungen sjelf, rapporter om de missnöjdes planer i Norge. Vid denna tid antog han namnet Manderfeldt och blef sekreterare hos geheimerådet grefve Danneskiold af Laurvig. 1787 anhöll han om att blifva svensk generalkonsul i Kristiania, men platsen gafs i stället åt en annan. Omkr. 1789 flyttade han till Köpenhamn och synes samtidigt dermed hafva till belöning för sina spionerier af Gustaf III blifvit benådad och erhållit titel af svenskt landtråd. Förgäfves begärde han dock att blifva ministerresident i Köpenhamn. 1790 besökte han Stockholm och utgaf der i öfversättning från danskan ett litet arbete: Tidens falska politik, ödeläggande staterna. Omkr. 1800 bosatte han sig i Göteborg, men flyttade 1809 derifrån till Venersborg, hvarest han utgaf tidningen "Den oväldige granskaren". Under åren 1809-10 skall han hafva användts för att bereda sinnena i Norge för en förening med Sverige. I. dog i Venersborg d. 6 Mars 1813. I Danmark deltog han 1797 med flere broschyrer i en literär fejd om tryckfriheten.
1. Ingman, Erik Alexander, finsk läkare och ifrare för det finska språkets användning, född d. 14 Febr. 1810 i Lohteå socken, Vasa län, valde den medicinska banan och blef 1838 med. licentiat, 1840 med. doktor, 1842 adjunkt i kirurgi och barnförlossningskonst samt 1858 ordinarie professor i sistnämnda vetenskap vid Helsingfors universitet, men dog redan s. å. I. var en mycket anlitad läkare, men han har dock
sin största betydelse genom sina hängifna sträfvanden för det finska språket. Han var den förste, som sökte använda finskan i de gamles versmått, anseende, att man äfven i detta språk kunde bygga endast på qvantiteten, ehuru äfven accenten der kommer till sin rätt. Han öfversatte sålunda till finska, med bibehållande af originalets versmått, början af Homeros och åtskilliga sånger af Anakreon. Äfven började han använda finskan i sin egen vetenskap och råkade derigenom ut för häftig opposition. O. G.
2. Ingman, Anders Vilhelm, finsk bibelöfversättare, den föregåendes broder, föddes i Lohteå socken, Vasa län. d. 7 Juli 1819. Under sin universitetstid deltog han ifrigt i den då för tiden mycket allmänna, s. k. "väckta" rörelsen, hvarför han ej kunde enligt sin önskan vinna anställning vid högskolan. Sedan han tagit filosofie kandidat- och prest-examen, begaf han sig till sin hembygd, Österbotten, der han skötte obetydliga prestbefattningar. Sedermera närmade han sig åter ortodoxien samt blef under sista delen af sin lefnad en ren bibelkristen. Sedan han derunder gjort sig känd genom sina vetenskapliga arbeten, fick han emot i Finland vanlig akademisk sed, sig erbjuden professionen i biblisk exegetik vid universitetet i Helsingfors, hvartill han äfven, efter år 1861 aflagd teologie licentiatexamen, vann befordran 1864. Rastlöst fortsättande sin verksamhet på såväl den vetenskapliga som den praktiska teologiens område, öfverraskades han midt under en bibelförklaring af döden, d. 5 Sept. 1877. - Medan I. ännu var under inflytande af den "väckta" rörelsen, förekom honom allt i det finska folkets nationalsånger, t. o. m. deras språk, hedniskt, hvarför han ville, att de då till nytt lif vaknande sträfvandena för den finska nationaliteten, i hvilka han tog en liflig del, skulle byggas uteslutande på bibelordet, åt hvilket borde gifvas en tidens fordringar motsvarande form. I de finska bibelöfversättningarna och till följd deraf i en stor del af den öfriga andliga finska literaturen hade nämligen dittills tämligen oförändrad bibehållit sig den form, som de erhållit vid bibelns första förfinskande under 16:de och 17:de årh. För att undanrödja dessa olägenheter studerade I. noga den österbottniska folkdialekten, hvilken redan af några skriftställare, i synnerhet af K. J. Kemell, begynt användas i den teologiska literaturen. Sedan han först tillgodogjort dessa sina studier i den öfversättning af Luthers postilla, som han publicerade 1848-50, hängaf han sig, på uppmaning af finska bibelkomitén, med all sin brinnande håg och stora förmåga åt åstadkommande af en förbättrad bibelöfversättning. Denna utkom från trycket 1859. Då framträdde den heliga skrift första gången på genuin, från latinismer och sveticismer befriad finska, ehuru I:s dialektegenheter och andra svagheter gjorde, att hans öfversättning ej kunde gillas. - Blifven professor, utgaf I. finska förklaringar till den heliga skrift (1868-73), innehållande utläggningen till profeterna, hvilkas poetiska språk han sökte imitera, men genom öfverdrifna alliterationer o. dyl. gick en stor del af originalens enkelhet förlorad. På svenska utgaf han bl. a. Uppsatser i bibliskt-teologiska ämnen, Bibliska betraktelser samt Bibelns lära om rättfärdiggörelsen och försoningen. Slutligen publicerade han i den finska literära tidskriften "Kirjallinen kuukauslehti" uppsatser i finsk språkforskning, men genom sin ensidighet kunde han ej undgå att på detta område röna motsägelser af dem, som förfäktade satsen att det finska skriftspråket bör bildas genom en på vetenskaplig forskning grundad sammansmältning af båda hufvuddialekterna i landet, O. G.