Inula

Inula, L. bot., ett slägte inom nat. fam. Synanthereae Rich., kl. Syngenesia L., hvilket har blomholken halfklotformig (eller nästan skålformig) med flerradiga, tegellagda fjäll; de inre holkfjällen äro nästan hinnaktiga. Fästet är platt, fingropigt; diskblommorna rörformiga, tvåkönade; strålblommorna smalt tunglika, i enkel rad, gula, med endast pistiller. En högväxt art, I. Helenium L., ger den officinella Ålandsroten, en förvrängning af Alant, som härstammar från det under romaretiden brukliga namnet Alamrot. Denna rot tages af 2 till 3 års växter; äldre äro träaktiga. Gröfre rötter klyfvas, men smalare rötter torkas hela. Den torkade roten, som icke får vara skalad, utan bör hafva barken qvar, har en ljust gråbrunaktig färg, är lätt att bryta och visar en hornartad brottyta, å hvilken finnas strödda glänsande s. k. "hartspunkter" (oljerum). Smaken är egen, bittert kryddartad, och lukten egendomlig, något erinrande om kamfer. I roten finnas ett bittert ämne och derjämte helenin (ålands- eller alant-kamfer) samt i betydligare mängd den stärkelseart, som efter denna växt benämnes inulin (se d. o.). -- En annan mera lågväxt art, I. dysenterica L., hvilken liksom I. salicina L. förekommer på torra ställen å kalkgrund, har förr varit prisad som ett kraftigt medel mot rödsot, såsom namnet dysenterica antyder, O. T. S.