Isolator

Isolator (se Isolera), fys., kropp, som ej leder elektriciteten. Med afseende på olika förhållande till elektriciteten kunna kropparna delas i två slag: ledare, sådana, som lätt och med stor hastighet fortplanta elektricitet, samt icke-ledare (oledare) l. isolatorer, sådana, som alls icke eller blott i ringa grad medgifva dess fortplantande. Man förvissar sig lätt om huruvida ett ämne leder elektricitet eller ej. Dertill behöfs endast ett elektroskop. Antag, att elektroskopet är laddadt, så att bladen divergera. Beröres kulan med handen, så falla bladen tillsammans, derför att elektriciteten bortledes; handen och menniskokroppen äro alltså ledare. Tager man deremot i handen olika kroppar och berör med dem elektroskopet, så visar sig, att somliga åstadkomma urladdning, andra icke. Det visar sig ock, att olika lång tid åtgår, innan elektroskopet förlorar sin elektricitet. Somliga kroppar, såsom metallerna, ett fuktadt snöre och lefvande växter, åstadkomma ögonblicklig urladdning, andra, såsom torrt trä, bortleda elektriciteten endast småningom. De senare erbjuda ett större ledningsmotstånd, de förra ett ringa motstånd; ty hvarje kropp, äfven den bäst ledande, erbjuder dock alltid något motstånd, och den mest isolerande är ej absolut oledande. Någon förmåga att leda elektricitet torde således alltid finnas, men graden af denna förmåga är hos vissa ämnen så ringa, att de tyckas nästan alldeles sakna densamma. En skarp gräns mellan ledande och oledande ämnen är derför icke möjlig att uppdraga; man kan endast ordna kropparna efter deras ledningsförmåga. Tänker man sig först tre hufudgrupper: ledare, halfledare och oledare l. isolatorer, så kunna till den första hänföras tunga metaller, grafit, saltlösningar, lefvande djur och växter samt linne, till den mellersta alkohol, svafvelblomma och papper samt till den tredje torra metalloxider, fosfor, kalk, krita, kautsjuk, porslin, pergament, fjäder, siden, ädelstenar, glimmer, glas, harz, bernsten och lack. Dessa senast uppräknade ämnen äro så ordnade, att ett efterföljande eger större isolerande förmåga än de föregående. Dock bör anmärkas, att den isolerande förmågan icke är uteslutande beroende på ämnets kemiska sammansättning, utan äfven af andra faktorer, såsom ytans beskaffenhet (om densamma är fri från eller öfverdragen med fuktighet), temperaturen m. m. Ett glimmerblad, nyss utskildt ur mineralet, är icke så fullständigt isolerande, som det blir efter någon tid. Isolatorer af glas måste hållas fria från kondenserad fuktighet, om de skola göra god tjenst, hvarför de ock bruka öfverdragas med lackfernissa, som är mindre hygroskopisk än glas. En betydligare temperaturhöjning åstadkommer stundom minskning i isoleringsförmågan. Sålunda äro glödande glas och smält harz goda ledare. Gaserna äro ofullständiga isolatorer, eller dåliga ledare, ehuru man icke torde få tänka sig elektricitetens fortplantning genom gaserna analog med ledningen i fasta ämnen. Se vidare Ledningsmotstånd. L. A. F.