Itureen

Itureen (Lat. Ituraea) kallades på romarnas tid ett område på gränsen mellan Palestina och Celesyrien, hvars närmare läge varit och är mycket omtvistadt. I. utgjorde en af de fem romerska provinser, i hvilka hela landet ö. om Jordan mellan Gilead och Damaskus (det nuvarande Hauran) var indeladt, och är sannolikast att söka i det nuvarande distriktet Djedur s. ö. om Hermon, gränsande i n. ö. till Damascene (Damaskus' omnejd) och i s. v. till distriktet Djolan (det forna Gaulanitis) ö. om Jordans lopp mellan Hermon och sjön Genesaret. Landet bestod företrädesvis af betesmarker. Innevånarna bodde i öppna byar, i flyttbara tält eller i grottor, på hvilka landet är mycket rikt. Ituréerna skola hafva fått sitt namn efter Jetur, en son till Ismael, nord-arabernas stamfader (1 Mosebok 25), och skildras som roflystna horder, hvilka gjorde handelsvägen till Damaskus osäker. År 107 f. Kr. införlifvades de af konung Aristobulos och dennes broder Antigonos i politiskt och religiöst hänseende med judarna, men gjorde sig efter ej lång tid åter fria, trängde fram öfver Antilibanon, Celesyrien och Libanon samt oroade genom plundringståg fenicernas handel. Pompejus (omkr. 60 f. Kr.) gjorde omsider slut på deras rofferier, och sedermera tjenade en mängd af dem i romerska hären, der de gjorde sig kända som skicklige bågskyttar. Augustus öfverlemnade I. till Herodes den store; sedermera tillhörde det "fjerdedelsfursten" Filippus och lades efter hans död (34 e. Kr.) till provinsen Syrien.