Järstad, socken i Östergötlands län. Se Jerstad.
1. Järta, Hans, statsman, författare, hette ursprungligen Hierta, var son af generallöjtnanten frih. Karl Hierta (se Hierta 1) och föddes d. 11 Febr. 1774 på öfverste-bostället Näs i Husby socken af Dalarna. Han var yngst af elfva syskon och hade främmandes understöd att tacka för möjligheten att fullborda sin studiekurs; men utrustad med ovanligt lyckliga naturgåfvor, stod han redan vid 17 års ålder färdig att efter afslutade universitetsstudier (1787 hade han inskrifvits som student vid Upsala universitet) bryta sig sin bana. Han vann genast anställning vid Utrikesexpeditionen af konungens kansli, der han 1792 befordrades till andre sekreterare. Om hans verksamhet i denna ställning är, naturligt nog, intet af vigt att omförmäla, men qvicka infall och "jakobinska" visor spridde hans namn i vida kretsar, på samma gång de gjorde honom mindre väl anskrifven hos höga vederbörande. Sålunda var det ej underligt att han länge fåfängt sökte vinna diplomatisk anställning i utlandet. Då ändtligen 1796 en plats vid beskickningen i Berlin erbjöds honom, vägrade han att mottaga densamma och föredrog att ändra lefnadsbana. Utnämnd s. å. till protokollssekreterare Justitierevisions-expeditionen, gjorde han sig snart ett namn såsom skarpsinnig jurist. Sina lediga stunder offrade han nu, såsom förr, med förkärlek åt vitter idrott, underhöll genom täta besök i Upsala gemenskapen med meningsfränderna i "Juntan", och lemnade bidrag, ofta klädda i ironiens drägt, till dansken Kragh Hösts "Nordia", till G. A. Silverstolpes "Läsning i ett och annat" och G.0 Adlersparres "Läsning i blandade ämnen". År 1799 utgaf han (anonymt) sin bekanta satir: Några tankar om sättet att uprätta och befästa den urgamla franska monarchien (ny uppl. 1871), hvilken väckte stort uppseende och hann spridas i tusentals exemplar, innan censuren kom på det klara med att den ej var allvarligt menad. Tid 1800 års riksdag i Norrköping slöt han sig till det af G. Adlersparre, D. von Schulzenheim och N. Silfverschöld ledda oppositionspartiet och deltog lifligt i de heta striderna om Riksgäldskontorets publicitet, om bondeståndets deltagande i bankens förvaltning samt om realisationsplanen och bevillningen. Sistnämnda fråga bragte till fullt utbrott det på Riddarhuset länge jäsande missnöjet med den oduglige landtmarskalken, och Hierta var en bland dem, hvilka gåfvo sina protester form i afsägelse af adelskap. Han skref sig från denna tid Järta.
Vid den rättegång, som kort derefter vid Göta hofrätt anhängiggjordes mot några af hans politiska vänner, hvilka ansågos hafva fällt förgripliga utlåtelser mot landtmarskalken, uppträdde J. såsom deras rättegångsbiträde, och i enahanda egenskap hjelpte han vännerna i Upsala vid den samtida, beryktade "Musikprocessen", utvecklande dervid en öfverlägsen förmåga att leka med de juridiska formerna och att krydda de torra rättegångsakterna med kostlig humor och skarp ironi. Såsom en följd af det misshag J:s åtgörande väckt utfärdades till Kanslikollegium en skrifvelse af innehåll att "all verkan af Vår för f. d. friherre Hans Hierta utfärdade fullmagt på protokollssekreterarebeställningen komme att förfalla". J:s svar blef ett tillkännagifvande i de allmänna tidningarna, att "som jag efter denna namnförändring är den samma person, jag dessförinnan varit, så komma derigenom icke de enskilda afhandlingar, hvari jag förut ingått, att till sin kraft och verkan upphöra".
Den ekonomiska förlust, som afsättningen tillskyndat honom, ersattes rikligen genom enskilda uppdrag, bland annat af Falu bergslag, samt genom hans utnämnande till sekreterare i Stockholms stads brandförsäkringskontor. I öfrigt tillhörde han under de närmaste åren mera uteslutande familjelifvet; men sina gamla förbindelser höll han dock vid makt och betraktades alltid såsom en af de sjelfskrifne ledarna vid den stora brytning, som långsamt, men säkert framkallades af enväldets missgrepp. Men en militärrevolt var icke i J:s smak. Mot hans fasta uppträdande strandade tvänne förflugna planer i den vägen; och då just till följd deraf Vestra arméns marsch emot Stockholm blef en nödvändighet och inbördeskriget hotade, gick ock från dess befälhafvare till J. den helsningen att "det svenska blod, som kommer att flyta, varder rinnande öfver hans hufvud". Händelserna d. 13 Mars 1809 (Gustaf IV Adolfs afsättning) möjliggjorde en lugnare lösning af den kinkiga frågan. -- I det nya statsskickets skapande tog J. stor och liflig del, ehuru han bestämdt vägrade att åter intaga en plats på Riddarhuset. Honom tillkommer, i hans egenskap af sekreterare hos konstitutionsutskottet, väsentligen äran af den nya författningens utarbetande, och ur hans penna flöt ock till största delen det mästerliga memorial, som beledsagade utskottets förslag till ny regeringsform.
Omedelbart efter (den ännu gällande) regeringsformens antagande (Juni 1809) utnämndes J. till statssekreterare för finansärenden. Sin hufvudsakliga historiska betydelse torde hans korta verksamhet på denna plats hemta från de af framgång krönta åtgärderna för upprätthållandet af Sveriges handelsförbindelser med England under en tid, då politiska skäl nödgade regeringen att spärra sina hamnar för dess fartyg och varor. Möjligen föranleddes hans afgång från statssekreteriatet (Mars 1811) af de ändrade förhållanden, som den tvungna krigsförklaringen mot England kort förut medfört; möjligen orsakades den af hans missnöje med sättet för kronprinsens förordnande att förestå riksstyrelsen. Efter att någon tid hafva vistats i Falun såsom enskild person, utnämndes J. (Nov. 1812) till landshöfding i Stora Kopparbergs län, börjande sålunda en ämbetsutöfning, som blef honom synnerligen kär, liksom den ock i allo var för provinsen välsignelserik. Den stora ekonomiska kris, som inbröt nästan omedelbart efter krigens slut, kallade honom åter, men blott för en kort tid (Nov. 1815 - Mars 1816), till rådsbordet i egenskap af tillförordnad statssekreterare för finansärendena. Hans modiga uppträdande räddade, ehuru visserligen blott för några år, de hotade diskonterna och dermed äfven den vacklande svenska krediten. Mot prosten Schwerins och 1815 års Särskilda utskotts mångahanda finansprojekt, liksom ock mot kronprinsens välmenta försök att styra vexelkursen, kämpade J. manligen. Men då hans vän G. Fr. Wirsén flyttades från hans sida till Statskontoret och ett ombyte af system alltmer ohöljdt förbereddes, drog sig Järta åter tillbaka till sitt län. Ett nytt bevis på det ytterligt ömtåliga ämbetsmannasamvete, som mer än mycket annat synes hafva varit för J. karakteristiskt, gaf hans afskedstagande jämväl från landshöfdingebefattningen (Mars 1822), ty det föranleddes närmast af den omständigheten att till St. Tuna gäll utnämndes en annan person än den af J. förordade. Ett slags afskedshelsning blef sålunda hans bekanta Underdånig berättelse om Stora Kopparbergs län (1823; ny uppl. 1826), hvilken på sin tid väckte stor uppmärksamhet och med skäl prisats såsom ett mönster för landshöfdingeberättelser.
Innan han (hösten 1825) flyttade från Falun till Upsala, gjorde han sig åter påmind i de literära kretsarna genom ett par häften af en tidskrift, Odalmannen (hösten 1823), hvilken nästan uteslutande innehåller af honom sjelf författade uppsatser, bland hvilka den "Om statistik" genom innehållets paradoxer och formens gnistrande qvickhet är egnad att än i dag tillvinna sig uppmärksamhet. Under sin tolfåriga vistelse i Upsala (1825-37) egnade J. sig hufvudsakligen åt historisk forskning och åt författareskap. Bland hans arbeten må nämnas: Inträdestal, hållet i Svenska akademien (öfver G. J. Adlerbeth; 1826; Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, 12:te bd. Redan 1819 hade J. kallats till medlem af denna akademi); Svenska lagfarenhetens utbildning ifrån kon. Gustaf I:s äntrade till regeringen intill slutet af 17:de århundradet (prisbelönt af Vitt. hist. o. ant. akad. 1832; tr. 1838 i 14:de del. af denna akad:s handl.); Om Sveriges läroverk (1832; 2:dra uppl. 1846), en frukt af J: s deltagande i den stora läroverkskomiténs förhandlingar; Om svenska kyrkans yttre skick och förhållande till staten efter reformationen och intill slutet af 16:de århundradet (1836; inträdestal i Vitt. hist. o. ant. Akad.; denna akad:s handl. 16:de d.); Tal i Vetenskapsakademien d. 31 Mars 1839 på hundrade årsdagen af akademiens instiftelse (1843; J. var då akad:s preses); Minne af riksrådet Gustaf Cronhielm (Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, 23:dje bd. 1850) samt i
Vetenskapsakademiens handlingar (1839) teckningen af dess hundraårs-historia. Efter att flere gånger hafva afböjt erbjudna höga förtroendeuppdrag mottog han 1837 chefsplatsen vid Riksarkivet, i hvars historia J:s ämbetsutöfning, för hvilken han icke uppbar någon lön, och som varade till 1844, är tecknad med storverk, ja han kan sägas hafva bragt denna vigtiga institution till den ståndpunkt hon nu innehar. (Jfr "Meddelanden från Svenska Riks-Archivet", utg. af R. M. Bowallius, IV, 1880). Sjuttioårig sökte han åter ro i det tysta Upsala. Der afled han d. 6 April 1847 efter långvariga och svåra plågor.
Den öfvergång till strängt konservativa tänkesätt, som, synnerligast från år 1823, utmärkte J:s uppträdande, var bland hans samtida långt ifrån någon ovanlig företeelse. Få torde de "jakobiner" från århundradets gryning hafva varit, som stodo fast vid sina tänkesätt. Liksom i våra dagar Paris-kommunen visade sig ega en betydande förmåga att modifiera de republikanska åsigterna jämväl i andra land, så voro ock den stora franska revolutionen och militärdespotismen i hennes följe egnade att ganska hastigt låta de öfverspända frihetsidealen fördunsta. -- Öfver J. äro tre medaljer slagna: en i Berlin, "ob defensos cives", en öfver Dalahöfdingen och en af Vetenskapsakademien. Hans ädla och manligt sköna drag äro dessutom af Sergels mejsel och Sandbergs pensel bevarade. Ett urval af hans skrifter har 1882-83 offentliggjorts under redaktion af H. Forssell, som inledt samlingen med en utförlig lefnadsteckning. Liknande skildringar hafva lemnats af C. D. Skogman (Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, 24:de d.), af Louis de Geer (Vet. Akad:s handl., 1874) och af A. V. Staaff (1853) vid en af Vestmanlands och Dala nation i Upsala år 1849 firad minnesfest. J. H.
2. Järta, Karl Tomas, universitetslärare, historiker, den föregåendes son, född i Stockholm d. 2 Sept. 1802, blef 1818 student i Upsala och 1827 fil. mag. S. å. utnämndes han till lektor i historia vid Vesterås' gymnasium och 1839 erhöll han Skytteanska professuren i politik och vältalighet i Upsala. Död d. 8 Nov. 1841. J. erhöll 1824 Sv. akad:s stora pris för Försök att utreda orsakerna till drottning Christinas afsägelse af svenska kronan (Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, 11:te d.) och 1836 ett af Karl XIV Johan utfäst pris för Äreminne öfver konungarna Gustaf II Adolf och Carl X Gustaf (Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, 17:de d.).