Jehovah

Jehovah är det för Gamla testamentet egendomliga namnet på Gud, det namn, som Gud enl. G. test. bär såsom judarnas nationalgud, derför af judarna betecknadt såsom "det egendomliga namnet" eller "väsendenamnet", d. v. s. det namn, som säger hvad Gud är till sitt väsende. Om dess rätta uttal äro meningarna ännu delade. Ett bland de lärde tämligen allmänt antagande är att det bör uttalas Jahveh (eller Jahaveh). Hebreiska språkets stambokstäfver äro konsonanter, och vokalerna äro endast tecken, som skrifvas öfver eller under konsonanterna. Ifrågavarande namn på Gud skrifves derför med konsonanterna J h v h, hvilka på olika sätt kunna vokaliseras. Vid läsningen af G. test. brukade judarna af vördnad för detta gudsnamn icke uttala det, utan nämnde i stället ett annat gudsnamn, vanligen Adonaj eller Elohim. De skriftlärde ansågo t. o. m. lagen förbjuda uttalandet af Jhvh, åberopande i synnerhet 3 Mos. 24:16, hvilket ställe dock kan afse blott ett oheligt begagnande af detta namn. Man antager derför, att Jhvh vokaliserats med vokalerna i Adonaj (a l. e, o och a). Likväl saknas icke, äfven i nyare tider, förfäktare för den meningen att uttalet Jehovah, som vunnit burskap, också är det ursprungliga. -- Enl. 2 Mos. 3:13-15; 6:2-8 betyder namnet Jehovah: "han, hvilken är den han är", hvilken något mystiska formel angifver oföränderligheten såväl hos Guds väsende som särskildt hos Gud i hans egenskap af egendomsfolkets förbundsgud, hvilken håller löftena till patriarkerna. Namnet betecknar alltså, att Gud oföränderligt fasthåller och fullföljer sin frälsningsplan, om också det stundom ser ut, som om han icke skulle göra det, såsom t. ex. under folkets förtryck i den egyptiska träldomen. -- Några försök hafva gjorts att förneka namnet Jehovahs rent hebreiska ursprung. Redan Voltaire sökte dess härledning ur de egyptiska mysterierna, och nyare derivationer af samma slag förefinnas också. J. P.