Jordbrand, geol. fys., en på större eller mindre djup under jordytan försiggående, till följd af sjelfantändning eller menniskors åtgöranden uppkommen förbränning af stenkols- och brunkols-flötser eller torfaflagringar. Förbränningen
sker långsamt och i allmänhet utan låga, men sträcker sig ofta öfver stora områden och är i de flesta fall omöjlig att dämpa. Vid brand i stenkols- och brunkolslager blifva de närmast öfver och under liggande bergartslagren (lera, skifferlera och lerig sandsten) genom hettans inverkan "brända", sintrade och delvis förglasade, på ungefär liknande sätt som lerteglen i en brinnande tegelugn. Sådana bergartsförändringar äro kända vid flere af Tysklands kolfält (Saarbrücken, Zwickau, Abtrode i Hessen, Bilin och Karlsbad i Böhmen, Zittau i Sachsen). I torfbildningar (torfmossar) uppstår brand icke genom sjelfantandning, utan genom direkt antändning vid skogseldar eller på annat sätt. Förbränningen kan i dem sträcka sig betydligt djupt och fortfara flere månader. I Ryssland förekommer sådan jordbrand (torfbrand) ej sällan, i Sverige någon gång. E. E.