Jorden. 1. Astron. Jorden l. Jordklotet (Lat. Tellus) är den planet, som vi bebo. Kännedomen om att jorden verkligen är en planet, en verldskropp, som har sina likar och, likasom de, kretsar omkring planetsystemets centralkropp, solen, är en frukt af den fortskridande forskningen. I äldre tider ansåg man, i enlighet med sinnenas omedelbara intyg, att jorden var hela verldens medelpunkt, att kring henne vände sig på ett dygn himmelen med sina stjernor, att vissa af dessa, bland dem äfven solen, dessutom hade en egen rörelse kring jorden, samt slutligen att jorden var i verlden det förnämsta och allt annat till för hennes skull. Det första steget till en riktigare uppfattning måste gälla bestämmandet af jordens form och utsträckning samt af hennes läge i rymden. Gemensam för äldre tiders olika uppfattningar af formen var i allmänhet föreställningen att den bebodda delen (den "öfre" ytan) af jorden var plan. Likväl saknades bland de gamle grekerna ej representanter för åsigten om jordens klotform (Eudoxos, Aristoteles, Eratosthenes), för hvilken anfördes bland andra skäl äfven en del verkligt bindande, såsom iakttagandet af stjernornas förändrade höjd öfver horisonten vid resor i sydlig eller nordlig riktning samt af jordskuggans runda form, då densamma vid månförmörkelser blir synlig. Bevisen för klotformen fullständigas genom de i nyare tid verkställda verldsomseglingarna och naturligtvis ännu mera genom gradmätningar (se Geodesi). Dessa senare hafva likväl ådagalagt, att jorden endast approximativt kan anses såsom klotformig, samt att hon är "afplattad" vid polerna och således bildar en sferoid. Denna afplattning är dock ej synnerligen stor. Jordens diameter från pol till pol, hennes "axel", har nämligen funnits vara 1,271,4 och eqvatorsdiametern 1,275,7 nymil. Jordens storlek var fordom i allmänhet underskattad. Man beräknar nu hennes yta till 5,101,300 qv.-nymil och hennes volym till 1,083,400,000 kub.-nymil. Man har äfven lyckats bestämma hennes massa l. vigt genom att vid iakttagande af svängande pendlar jämföra attraktionen (se d. o.) hos jorden och hos andra kroppar, hvilka det varit möjligt att direkt väga. Resultatet häraf har blifvit att jorden väger 6,000,000,000,000,000,000,000,000 kg., hvilket, jämfördt med ofvan angifna volym, utvisar, att vår planets medeltäthet är ungefär 5 å 6 gånger större än vattnets. -- Angående jordens läge i rymden framställdes i äldre tider olika påståenden, bl. a. att jorden uppbars af en pelare, bestående af komprimerad luft (Anaximenes), eller af rötter, som grenade ut sig i det oändliga (Xenofanes).
Jordens fria läge i rymden är ett förhållande, som ej kunde fattas, så länge man föreställde sig alla kroppar ega en sträfvan att falla "nedåt". Först sedan den riktning, i hvilken kroppar falla, genom kännedomen om jordens klotform, kunde visas ej vara öfverallt densamma, blef det klart, att kropparnas fall skedde i riktning mot jordens medelpunkt, och svårigheten att tänka sig jorden utan underlag och äfven hennes andra ("undre") sida möjlig att bebo bortföll. Ett populärt bevis för att de riktningar, som vi kalla "uppåt" och "nedåt", verkligen på jordens motsatta sida äro omvända kan erhållas t. ex. deraf att stjernbilden Orion för oss står på fötterna, men för våra antipoder på hufvudet, samt äfven deraf att vi vid månförmörkelser se jordens skugga kastad på månskifvan och dervid lika väl den undre delen som den öfre.
Jorden är sålunda en i det närmaste klotformig, i verldsrymden fritt sväfvande kropp. För att bestämma hennes rörelse har man först att iakttaga de utanför jorden varande föremålen, hvilka samtliga visa sig ega en s. k. daglig rörelse omkring jorden, så beskaffad, att hela himmelen med sina stjernor (som inbördes bibehålla samma lägen) på ett dygn vänder sig ett hvarf kring en linie, kallad himmelens axel. Erfarenheten lär, att rörelser kunna vara verkliga eller skenbara. Vore det förra här fallet, så vore äfven måhända de gamles föreställning om stjernorna såsom fästa på en kring jorden hvälfvande kristallsfer den naturligaste. Emellertid kan rörelsen äfven förklaras såsom skenbar, i det nämligen jorden tankes vända sig ett hvarf på ett dygn kring samma axel, men i motsatt led mot den, i hvilken stjernornas rörelse synes försiggå. Härigenom förklaras himmelens företeelser vida enklare och på ett sådant sätt, att de synas oss mekaniskt möjliga, något som eljest ej blir händelsen. Bland direkta bevis för jordens dagliga rörelse kring en axel (rotation) må nämnas: Foucaults pendelförsök (se d. o.), jordens afplattning (uppkommen genom rotationen på en tid, då jorden ännu var bildbar), samt pendelobservationer (som gifva vid handen tillvaron af en centrifugalkraft) och slutligen fritt fallande kroppars afvikning åt öster från den lodräta linien. -- Jämte det solen deltager i den för alla stjernor gemensamma (skenbara) dagliga rörelsen, synes hon äfven förflytta sig bland stjernorna och under loppet af ett år beskrifva en storcirkel på himmelen. Denna solens årliga rörelse förklaras äfven lika lätt såsom skenbar och i sjelfva verket tillhörande jorden. Fixstjernornas aberration och parallax äro bevis för jordens årliga
rörelse kring solen. Angående jordbanans form och öfriga egenskaper se Keplers lagar. Jordens afstånd från solen utgör i medeltal (då solens parallax efter nyare bestämningar antages till 8,85") 23,307 af jordens eqvatorsradier, eller 14,867,000 nymil.
Såsom en följd af jordens årliga rörelse uppstå årstiderna, nämligen på det sättet att, då jordens eqvator ej sammanfaller med banan och sålunda ej häller jordens axel är parallel med en mot banan vinkelrät linie, utan lutningen dervid utgör 23° 27' (ekliptikans lutning), samt då vidare jordaxeln har en i verldsrymden -- men ej i förhållande till solen -- oföränderlig riktning, stundom jordens nordpol, stundom hennes sydpol lutar öfver mot solen. I förra fallet träffa solens strålar jordytan på det norra halfklotet under en större vinkel, temperaturen blir högre och dagarna äro längre än i senare fallet: detta halfklot har då sommar och det södra vinter. När sydpolen lutar öfver mot solen, råder, tvärt om, på norra jordhalfvan vinter och på den södra sommar. -- Två gånger om året -- vid dagjämningarna (se d. o.) -- falla solstrålarna lodrätt öfver orter i jordens eqvator, vid sommarsolståndet öfver orter i en parallelcirkel, belägen 23° 27' n. om eqvatorn (norra vändkretsen), och vid vintersolståndet öfver parallelcirkeln 23° 27' s. om eqvatorn (södra vändkretsen). Vid förra tillfället råder ständig dag rundt om norra polen inom en parallelcirkel på 23° 27' afstånd från denna (norra polcirkeln) och ständig natt inom cirkeln på samma afstånd från den södra polen (södra polcirkeln). Dessa fyra parallelcirklar indela jorden i fem zoner, som fått benämningarna: den heta, emellan båda vändkretsarnar de båda tempererade, den norra och den södra, mellan vändkretsarna och polcirklarna, samt de båda kalla zonerna, inom polcirklarna.
För närmare bestämmande af punkter på jordytan angifvas deras latitud (polhöjd l. geografisk bredd) och longitud (geografisk längd). Se Bredd och Längd. -- I följande hänseenden visar jorden likhet med andra planeter: i rörelse kring solen, i vexling mellan årstider samt mellan dag och natt, i egandet af en måne, af haf och kontinenter, af atmosfer, af snösamlingar vid polerna m. m. De många upptäckterna på detta område hafva sålunda helt och hållet utplånat de gamla föreställningarna om jorden såsom verldens centrum och satt henne i bredd med andra, henne liknande verldar. -- Sedan gammalt nyttjas märket [astronomisk tecken] för att i astronomiskt hänseende beteckna jorden.
2. (Lat. Terra). Fys.-geogr., geol. Jordens yta upptages till nära 3/4 af vatten och till 1/4 af land eller fastland. Vattnet utbreder sig emellan och omkring de olika landmassorna och öarna samt bildar stora haf eller oceaner (se Haf), som sammanhänga med hvarandra rundt om hela jorden. -- Landet, hvilket indelas i kontinenter l. verldsdelar och öar, är ganska ojämnt fördeladt. Norra halfklotet eger nämligen nästan tre gånger så mycket fastland, som det södra. Inom norra tempererade zonen förekommer ungefär lika stor areal land som vatten, inom den heta zonen 1/3 land och 2/3 haf samt inom den södra tempererade zonen endast 1/10 land i förhållande till hafvet. De särskilda verldsdelarna äro sinsemellan af betydligt olika storlek: Afrika är 3, Amerika 4 och Asien nära 5 gånger större än Europa, hvars storlek Australien ej uppnår. Egentligen utgöra Asien och Europa tillsammans en enda kontinent. Angående storleken af det fastland, som antages utbreda sig rundt om Sydpolen, känner man ännu nästan intet. Till största delen torde det vara betäckt af is, inlandsis (se d. o.), liksom delvis Grönland och Spetsbergen i de norra polartrakterna. I afseende på den yttre begränsningen är kontinenternas mot söder i allmänhet tillspetsade form anmärkningsvärd. -- Hafvet eger en, i stort taget, jämnt kullrig yta, som för hvarje mindre område kan anses horisontal eller vågrät; men på hafsbottnen och på fastlanden förekomma ganska stora ojämnheter. Der omvexla lågland och högland, slätter, berg och fjälltrakter, kullar, höjder, åsar, terrasser och dalar mångfaldigt med hvarandra. Slätter finnas, som sträcka sig öfver hundratals qvadratmil; flere höjdsträckor och bergskedjor äro 3,000 -6,000 m. höga, och hafsbottnen sänker sig på några ställen ända till ett djup af öfver 8,000 m. under vattenspegeln. Dessa höjdskilnader, hvilka förefalla menniskan så betydliga, äro dock försvinnande små i förhållande till hela jordens storlek. Jordens hittills kända högsta berg, Gaurisankar på Himalaja, som har en absolut höjd af 8,839 m., skulle t. ex. på en 2 fots jordglob tillräckligt angifvas genom ett sandkorn af endast 1/2 mm. storlek. På en sådan glob skulle jordytans ojämnheter nästan vara tillräckligt antydda genom ojämnheterna hos papperet eller fernissan, hvarmed globen är öfverdragen. -- Hafsytan är den bestämda nivå, till hvilken alla mätningar rörande absolut höjd och djup hänföras. En punkts (ett bergs el. dyl.) höjdförhållande i jämförelse med någon annan, vanligen närbelägen punkt eller trakt på sjelfva landytan kallas dess relativa höjd. Jordytans största och högsta upphöjningar, eller bergskedjor, förekomma icke i kontinenternas inre delar, utan vanligen närmare kusterna. Nordoch Syd-Amerikas högsta rygg, af hvilken Klippiga bergen (Rocky mountains) och Anderna utgöra delar, löper längs vestra kustlandet. I Afrika ligger största landhöjden vid östra kusten, i Australien likaledes. I Asien och Europa (Himalaja, Alperna, Pyrenéerna o. s. v.), hvarest dock förhållandet är mindre regelbundet, träffas den hufvudsakligen inom kontinenternas södra delar. Den skandinaviska halföns landhöjd. högfjällstrakterna i Norge och kring riksgränsen, intager vestliga delen af landet. I allmänhet resa sig bergskedjorna och höglanden jämförelsevis nära intill och brant från kustsidan och ega inåt land en jämnare, svagare afsluttning mot dervarande lägre bergland eller slättland. En del af det flacka holländska låglandet ligger lägre än hafvets (Nordsjöns) nivå och måste genom konstgjorda dammar m. m. skyddas mot öfversvämning. Äfven en del af norra Afrika (i trakterna söder om
Medelhafvet) samt de båda in-hafven, Kaspiska hafvet och Döda hafvet, äro, jämte närmast omgifvande trakter, belägna lägre än verldshafvets yta, ett förhållande, som, hvad de båda sistnämnda beträffar, sannolikt beror af en från dem försiggående kraftig afdunstning. -- Jordens yta, dess såväl under som öfver vattnet belägna delar, utgöres dels af s. k. lösa jordlager, sand, grus, lera, slam m. m., dels af mer eller mindre hårda stenarter, den s. k. fasta berggrunden. Denna senare är endast delvis öfvertäckt af de lösa jordlagren. Den påträffas hvarhälst man, genom gräfning eller borrning, tillräckligt djupt nedtränger genom dessa sistnämnda. De mångahanda slags stenarter eller bergarter, af hvilka berggrunden består, och hvilka omvexla icke allenast inom olika trakter, utan äfven på enskilda lokaler, förekomma dels i form af vid eller på hvarandra liggande lager, som i förhållande till tjockleken eller mäktigheten hafva en betydligare, platt utbredning, t. ex. gneis, glimmerskiffer, sandsten, kalksten, lerskifter m. m., dels i form af stora, utan egentlig lagerdelning uppträdande massor, s. k. massiv, t. ex. granit, porfyr, diabas, basalt m. fl. De sistnämnda, hvilka äfven kallas massformiga, eruptiva eller plutoniska bergarter, anses hafva ursprungligen befunnit sig i smältflytande tillstånd (vid närvaro af öfverhettadt vatten under högt tryck) samt på ett eller annat sätt underifrån uppkommit till jordytan. De otvetydigt lagrade bergarterna, sandsten, lerskiffer, kalksten m. fl., hvilka äfven kallas sedimentära, hafva deremot bildats genom beståndsdelarnas afsättning eller fällning ur vatten, i hvilket dessa senare varit uppslammade eller upplösta, och ett ungefär likartadt bildningssätt -- måhända under andra förhållanden eller fastän de sedermera undergått förändringar -- torde också gneiser, glimmerskiffrar m. fl. (de s. k. kristalliniskt skiffriga eller metamorfiska bergarterna) hafva att tacka för sin tillkomst. Utom förenämnda slag af stenarter deltaga i berggrundens sammansättning äfven de ur nuvarande och forntida vulkaner utflutna och uppkastade, nämligen lavor, tuffer m. fl. (vulkaniska bergarter). I form af gångar (se Gång, 1), genomsättande i olika riktningar andra bergarter, förekomma flere af de massformiga. -- De lagrade bergarterna äro ursprungligen afsätta i horisontalt eller nära horisontalt läge, det ena lagret på det andra; de flesta skulle således vara för menniskan dolda, om de icke vore, såsom nu är händelsen, till följd af försiggångna rubbningar, på mångfaldigt sätt uppresta, böjda och brutna, så att i ytan blottats berglager af alla möjliga åldrar, genom hvilkas studium, i afseende på lagringsförhållande, yttre och inre beskaffenhet m. m., geologerna kunnat indela jordens alla bergartslager i vissa grupper, system l. formationer, från de äldsta, nämligen urgruppens gneiser m. m., till de yngsta lösa jordaflagringarna, hvilkas bildning nu pågår. De särskilda gruppernas fördelning, utsträckning och läge inom jordens skilda land äro mycket olika. Inom somliga finnas alla, inom andra endast få utvecklade; och genom denna olika fördelning betingas till en viss grad de resp. landens materiella resurser, emedan de för den menskliga utvecklingen och samfärdseln så betydelsefulla ämnena stenkol, malmer m. fl. äro, i regeln, bundna vid vissa grupper. Allmännast utbredd, om också icke mest blottad, är urgruppen, hvars gneiser, kristalliniska skiffrar och, till en del, graniter bilda det underlag, på hvilket alla öfriga berglager äro uppbyggda. Inom Sverige och Finland äro denna grupps bergarter de öfvervägande.
Jordens inre är för menniskan otillgängligt, och man kan således icke med någon visshet, utan endast med mer eller mindre sannolika förmodanden yttra sig om beskaffenheten af detsamma. Åtskilliga företeelser i naturen, såsom vulkaniska utbrott, vid hvilka glödande, smälta mineralämnen jämte gaser och vattenånga framqvälla, uppspringandet af heta källor, värmegradens tilltagande mot djupet (t. ex. i grufvor och djupa borrhål) m. m., lemna dock en antydan om att en hög värmegrad måste herska vid ett visst, låt vara betydligt, djup under jordytan. Man känner flere tusen vulkaner, dels verksamma, dels sådana, hvilka icke under den historiska tiden varit i utbrott. De förekomma öfver hela jorden, vid eqvatorn lika väl som i polartrakterna, på norra såväl som på södra halfklotet. I afseende på fördelningen må anmärkas, att de hufvudsakligen förekomma i närheten af kusterna och på öar, ja t. o. m. på hafsbottnen, och endast undantagsvis i de inre trakterna af fastlanden. Bland de mera kända ligga högst få på större afstånd än några få tiotal mil från hafskusten. Längs hela vestra kuststräckan af Nord- och Syd-Amerika, längs Asiens östra kust eller på de derutanför belägna öarna, på Sumatra, Java, New Zealand samt öarna n. och ö. om Australien förekommer ett anmärkningsvärdt stort antal vulkaner, i allmänhet samlade i rader parallelt med kusten. I Afrika äro de mindre talrika, likaså inom Europa, inom hvars södra delar de flesta förefinnas. Mest kända äro vulkanerna Vesuvius uti Italien, Etna på Sicilien, Hekla på Island, Jorullo i Mejico, Cotopaxi i Syd-Amerika m. fl. -- De varma eller heta källorna äro i allmänhet bundna vid vulkantrakterna, dock förekomma sådana äfven långt aflägse från platser för den vulkaniska verksamheten. Deras vatten är varmare från ju större djup de uppspringa. Till ett djup af ungefär 20 m. under jordytan är jordens värmegrad beroende af årstidernas vexlingar; men för hvarje 31 à 33 m. man vidare nedtränger stiger jordvärmen 1° Cels., enligt hvad noggranna temperaturbestämningar i med konst utförda djupa borrbrunnar, långt aflägsna från all vulkanisk verksamhet, utvisat. -- Af den i det föregående omtalade vulkaniska verksamhetens så allmänna utbredning samt af jordvärmens inom alla breddgrader tilltagande mot djupet synes framgå, att en allmän, väldig värmekälla, inverkande ungefär lika på jordens alla delar, måste i dennas inre förefinnas. Flere forskare, som sysselsatt sig med denna fråga, hafva
antagit, att jorden utgöres af en enda, glödande, smält massa, omgifven af ett jämförelsevis tunnt (50 å 100 km. tjockt), afsvalnadt, hårdt skal, den s. k. fasta jordskorpan. Andra, hufvudsakligen under de senare årtiondena, hafva genom vidlyftiga matematiska beräkningar och med stöd af fysikaliska lagar kommit till den slutsatsen att jorden snarare måste utgöras af en inre, visserligen starkt upphettad, men redan stelnad, fast kärna, att emellan denna och den yttre jordskorpan finnes en mellanzon, som befinner sig i åtminstone delvis smält eller halfsmält tillstånd (hydrotermal smältning), och att från denna, för ofantligt starkt tryck utsatta zon den på jordytan iakttagbara vulkaniska verksamheten leder sitt ursprung. -- Af hvilka ämnen jordens inre består vet man icke, men det är sannolikt, att de i flere afseenden skilja sig från beskaffenheten hos de stenarter, af hvilka jordskorpan hufvudsakligen är sammansatt. Denna senares egentl. vigt är nämligen i medeltal endast omkr. 2,5 (vatten = 1), hela jordkroppens deremot, såsom ofvan (sp. 1327) nämndes, 5 eller 6 (ungefär lika med jernmalmens), och man sluter deraf, att jordmaterialets täthet eller tyngd ökas med djupet. Sådan som jorden nu visar sig, har hon icke med ens framträdt. Först efter mångfaldiga, under årtusenden fortgående förändringar har hon erhållit sitt nuvarande utseende och beskaffenhet. Man har genom vetenskapliga forskningar trott sig kunna sluta till att det funnits en tid, då jorden ännu icke egde någon fast, stelnad yta, utan bestod af en alltigenom glödande, smält massa. Och långt före denna tid, innan hon blef afskild såsom en sjelfstandig himlakropp, torde hon hafva utgjort del af en i verldsrymden roterande, nästan ofattligt stor, mycket förtunnad och starkt upphettad gaseller dunstmassa (dess yttre gräns måste hafva sträckt sig vida utom banan för planeten Uranus), ur hvilken efter hand solen och alla de henne nu omkretsande planeterna afskilde sig. Enligt en af La Place uppställd, på astronomiska iakttagelser grundad hypotes, hvilken icke i någon enda detalj strider mot bekanta fysiska lagar, bildade sig i dunstmassans medelpunkt, genom värmeutstrålning i rymden samt deraf följande sammandragning och förtätning, först en inre, tätare kärna, solen. Sedermera lösrycktes och afskildes vid dunstklotets omkrets, alltefter som rotationshastigheten genom fortsatt afsvalning och volymförminskning ökades, den ena dunstringen innanför den andra (ungefär sådana som den nuvarande ringen kring planeten Saturnus), hvilka ringar, till följd af ytterligare afsvalning och sammandragning, efter hand öppnade sig och hvar för sig hopades eller förtätades till sjelfständiga dunstklot (planeterna), som fortforo att rotera kring den gemensamma midtkroppen. Dessa planeter alstrade sedan på samma sätt månar, derigenom att i deras yttre delar ringar lösrycktes och småningom förtätades (jorden med sin måne). Denna hypotes förklarar hvarför alla planeterna kretsa i samma riktning omkring solen och tillryggalägga sina banor i nästan samma plan, i hvilket solen rör sig kring sin axel; likaså förklaras deraf månarnas förhållande till deras planeter. Hypotesen har för öfrigt vunnit ett kraftigt stöd i den först senare, med spektralanalysens tillhjelp gjorda upptäckten att en stor del af de ämnen, som utgöra beståndsdelar i jorden, äfven förekomma i solen och fixstjernorna, samt att såväl dessa sistnämnda som vår sol eller i allmänhet de sjelflysande himlakropparna, befinna sig i glödande, delvis gasformigt tillstånd. -- En gång afskild ur det ursprungliga dunstklotet, öfvergick jorden småningom från gasformigt till flytande tillstånd. Slutligen, efter nästan ofattliga tidrymder, under hvilka värme oupphörligen utstrålade, afsvalnade det glödande klotet så mycket, att ytan stelnade till ett tunnt skal. Afsvalningen fortgick oupphörligen, skalet söndersprängdes förnyade gånger, men styckena hopläktes åter, tills slutligen, genom fortsatt afkylning, en så tjock skorpa hunnit bilda sig, att den icke mera bröts i skilda stycken, utan blott här och der remnade. Småningom vann den mer och mer i tjocklek, liksom isen på en tillfrysande sjö. Dock var den ännu alltjämt glödande; intet vatten fanns derpå. Först efter oerhörda tidslängder kunde vattnet ur den omgifvande, med vattenånga mättade atmosferen afsätta sig på jordens ännu varma yta. Säkerligen föreföllo dervid oupphörliga strider mellan Vulkanus (elden) och Neptunus (vattnet), till dess den senares element så till vida fick öfverhanden, att ett hett urhaf kunde samla sig på jordytan, hvilken då måste hafva framställt en ödslig bild: öfverallt ett sjudande haf på en mycket het botten. Genom delvis skeende upplösning, sönderdelning och söndergrusning af jordskalets öfveryta, vid beröring med det upphettade vattnet, mycket olikt det i de nuvarande hafven, och genom beståndsdelarnas eller mineralpartiklarnas (flerestädes lagerformiga) afsättning på urhafvets botten bildades måhända en del graniter samt urformationens gneiser m. m. Jordens ursprungliga, först stelnade skorpa torde nämligen numera ingenstädes vara synlig. -- Ännu var jordskorpan underkastad beständiga rubbningar. På somliga ställen blefvo delar af densamma upphöjda till öar och mindre fastland, på andra deremot nedsänkta, och ur remnor, som här och der uppstodo, framqvällde eruptiva bergarter. Ur den molndigra, tjocka atmosferen afsöndrade sig vattnet mer och mer. Genom regnströmmar och floder nedfördes de i början alldeles kala klippornas vittrings- och söndergrusningsprodukter till hafvet, hvarest de aflagrades såsom vidsträckta sand- och lerlager på hafsbottnen, der äfven lager af kalk afsattes. Under långa tidrymder fortgick oafbrutet aflagrandet af i hafvet utslammade ämnen, och de sedimentära lagren ernådde småningom betydlig tjocklek samt fingo en allt större utbredning öfver vidsträckta delar af jordklotet. Det var först vid den tid, då aflagringen af ofvannämnda rent sedimentära bildningar började samt haf och luft hunnit afsvalna tillräckligt mycket, som lefvande varelser kunde utvecklas och trifvas. Lemningar efter dessa
återfinnas nu i förstenadt eller fossilt tillstånd inneslutna i de sedimentära berglagren; och genom deras studium har man funnit, att jorden under olika tidrymder burit olika djur- och växtformer, mycket skiljaktiga från de nu förekommande, samt att en utveckling från lägre till allt högre former egt rum. Det är hufvudsakligen på grund af fossilens (ej bergarternas) beskaffenhet, som jordens alla sedimentära lager blifvit grupperade och sammanförda till system, af hvilka hvart och ett representerar en period i jordens utvecklingshistoria. Från de äldsta lagren (kambriska och siluriska systemen) känner man endast ryggradslösa djur (maskar, musslor, koraller, kräftdjur m. fl.) samt hafssvampar och alger. Under den derpå följande tiden (den devoniska) uppträdde, utom ett stort antal fiskar af lågt stående former, äfven organismer, som lefde på land, hufvudsakligen ormbunkartade växter. Den sedan inträdande stenkolstiden, då större delar af jordytan redan blifvit fastland, utmärkte sig i synnerhet genom den särdeles yppiga växtverld (af kryptogamer och nakenfröade växter, med ej sällan jättelika former), som då, gynnad af en varm och sannolikt mycket kolsyrehaltig atmosfer, framträdde och som bidragit till bildande af mäktiga stenkolsbäddar. Däggdjur och foglar saknades ännu, och så var förhållandet äfven under den närmast yngre, s. k. permiska tiden. Men i de sedermera i ordning utbildade trias-, jura- och kritsystemens aflagringar finnas lemningar af de första varmblodiga djur, foglar och lågt stående däggdjur. Fiskarna antogo en form närmande sig de nu lefvandes, och växtverlden gjorde stora framsteg, i det grupper af högre ordning (dikotyledoner) uppträdde. De i tertiärsystemet inneslutna djur- och växtlemningarna vittna, att den organiska skapelsen under tertiärtiden närmade sig den nuvarande. Många af de egendomliga djur, som under de föregående tidrymderna lefvat på jorden, hade då alldeles försvunnit, och däggdjur uppträdde af alla ordningar, många dock ganska olika och i allmänhet större och mera groflemmade än deras nu lefvande representanter (t. ex. mastodonten, det 5 m. långa och 3 m. höga dinotheriurn m. fl.). Ännu under åtminstone en del af tertiärtiden måste en jämn, varm temperatur varit rådande öfver nästan hela jordklotet; åtminstone fanns icke, på långt när, någon så stor klimatskilnad, som nu, emellan nordliga och sydliga trakter. De nu af is och snö betäckta trakterna kring nordpolen torde haft ett ganska varmt klimat, likartadt med det nuvarande i mellersta och södra Europa; derpå häntyder beskaffenheten af de växter, som man i dessa nordliga trakter, Spetsbergen och Grönland, funnit inneslutna i tertiära lager. Den gradvis försiggående, allt högre utvecklingen af de organiska varelserna, hvilken utmärker de särskilda systemen, eller perioderna, nådde slutligen sin höjdpunkt, då under det qvartära systemets bildande menniskan uppträdde på jorden. Det är nämligen i qvartärperiodens aflagringar (de i Sverige och flere andra land så allmänt utbredda lösa jordaflagringarna: grus, mergel, lera, sand, torf m. fl.), som de första säkra spåren af menniskan anträffats. Växt- och djurverlden antog under qvartärtiden sin nuvarande prägel. -- Under senare delen af tertiärtiden hade redan en tydlig fördelning i olika varma zoner visat sig. Klimatet inom polartrakterna blef sedan allt kallare, och slutligen inträdde under början af qvartärtiden småningom en så stark köld, att hela norra delen af Europa och Amerika blef nästan helt och hållet höljd i is och snö. Böjan af qvartärtiden kallas derför äfven glacial- eller istiden (se d. o.). Derefter mildrades klimatet å nyo; glacierer och isfält inskränktes till polartrakterna och fjällen, och jorden fick efter hand sitt nuvarande utseende.
De särskilda geologiska berglagersystemen förekomma naturligtvis icke alla på ett och samma ställe ofvanpå hvarandra, ty till följd af de höjningar och sänkningar, som jordytan varit underkastad, hafva olika delar af jorden varit nedsänkta under hafvet vid olika tider och således kunnat mottaga endast de aflagringar, som vid dessa tider bildades. Ännu i dag afsätta sig på mångfaldiga ställen mer eller mindre mäktiga lösa jordlager; ännu pågår en långsam höjning af somliga landsdelar (t. ex. Skandinaviska halfön), under det andra trakter af jorden sakta sänka sig (se Korallöar); ännu bringa vulkanerna glödande och smälta ämnen upp till jordytan; ännu arbeta de atmosferiska krafterna att omärkligt, men säkert söndergrusa och bringa till stoft äfven de hårdaste stenarter; ännu nedföra bäckar och strömmar uppslammade leroch sandpartiklar till sjöar och haf för att af dem bilda nya aflagringar; ännu verka vind och våg att på ena stället förstöra och minska, på ett annat åter uppbygga och tillöka det fasta landet, -- med ett ord: ännu äro otaliga krafter i ständig verksamhet att vidmakthålla, omdana eller ytterligare fullkomna den planet, som menniskan fått sig anvisad till boning. -- Sjelfva tidpunkten, när den ena eller den andra perioden i jordens utveckling inträffat, kan geologen icke uppgifva; han känner blott den ordningsföljd, i hvilken händelserna inträffat, men det synes dock visst, att årtusenden äro obetydliga tidsenheter i jordens utvecklingshistoria. 1. E. J. 2. E. E.