Jordränta, polit. ekon. För den allmänna hushållningen har jorden sjelf naturligtvis den allra väsentligaste betydelse. Den bildar såsom plats det nödvändiga underlaget för menniskornas tillvaro och verksamhet; derjämte innesluter den krafter och rikedomar, som genom arbete (åkerbruk; boskapsskötsel, skogshushållning, bergsbruk o. s. v.) kunna göras tillgängliga och tjenliga att tillfredsställa menskliga behof. Emellertid är det klart att jorden, oaktadt sina ursprungliga nyttiga egenskaper, icke har något bytesvärde, förrän den blifvit af menniskor tagen i besittning. I ett nykoloniseradt land kostar jorden i början ingenting; och om en kolonist vill sälja eller utarrendera uppodlad jord, får han, så länge lika god och lika välbelägen, ehuru ouppodlad jord kan fas för intet, på sin höjd betalning för de kostnader (af arbete och kapital), som blifvit på jordens uppodling nedlagda. Men olika jordstycken löna på ett mycket olika sätt de kostnader, som på dem nedläggas; derför kan egaren af bättre (d. v. s. mera lönande) jord för denna erhålla en extra betalning utöfver ersättningen för arbete och kapital, oaktadt mindre lönande jord ännu
finnes att få för intet. Denna jordegarens vinst, som således icke kan hänföras vare sig till arbetslön eller kapitalränta, utan är en betalning för jordens ursprungliga nyttiga egenskaper, utgör den s. k. jordräntan -- enligt den teori, som, i sina grunddrag framställd redan af den engelske nationalekonomiske författaren Anderson (1777), sedan utvecklats isynnerhet af Malthus (1815) och Ricardo (s. å.), efter hvilken sistnämnde författare den vanligen benämnes. -- Jordräntans tillvaro upphäfves ingalunda af den omständigheten att, såsom redan v. Jacob (1817) och senare i synnerhet Carey framhållit, den bästa jorden ofta tages i bruk senare an den sämre; den olikhet i jordens förmåga att löna nedlagda kostnader, som utgör orsaken till jordräntan, finnes i alla fall och gör sig gällande, så snart både bättre och sämre jord samtidigt äro i bruk. Att mycket olika lönande jord samtidigt användes beror föröfrigt icke alltid eller uteslutande derpå att all bättre jord redan tagits i bruk (eller åtminstone i besittning), utan äfven derpå att, såsom i synnerhet Stuart Mill betonat, vid allt slags användande af jord afkastningen icke ständigt ökas i samma proportion som de på jordens bruk nedlagda kostnaderna, utan att fastmer förr eller senare en gränspunkt hinnes, hvarefter brukningskostnaden icke längre blir ersatt genom ökad afkastning. Det blir då fördelaktigare att, i stället för att utöfver nämnda gräns öka användningen af arbete och kapital på den ursprungligen mera lönande jorden, bruka sämre jord, om också mindre intensivt.
I nutidens kulturland, der all jord blifvit föremål för eganderätt, är med den till egentligt jordbruk afsedda jorden mer eller mindre oupplösligt förenadt ett kapital under många former, såsom byggnader, dikningsarbeten och andra jordförbättringar m. m., så att det i de flesta fall är omöjligt att afgöra hvad som i köpeskillingen eller ärrendeafgiften för dylik jord måste anses såsom kapitalränta eller såsom egentlig jordränta. Den stegring af köpeskillingen för åkerbruksjord, som väl i allmänhet, åtminstone efter längre perioder, kan iakttagas, utgör ofta endast en otillräcklig ersättning för kostnader, som blifvit på jorden nedlagda och icke hunnit amorteras. Stundom beror den derpå att penningarnas köpkraft under tiden minskats eller derpå att räntefoten vid fast placering af lånekapital allmänt har fallit, hvarigenom jordens såväl som all annan inkomstbringande egendoms salupris naturligtvis ökas. Onekligen förekomma dock fall, der dessa förklaringsgrunder icke räcka till, utan jordegarens vinst vid försäljningen blir en verklig kapitaliserad jordränta. Denna är då, såsom redan Buchanan (1814) och senare Schäffle samt von Mangoldt (ungefär samtidigt, 1867) uppvisat, att betrakta såsom ett särskildt slag af sådan inkomst, som kan erhållas genom tillgodogörande af något slags monopol. Det är i synnerhet i eller vid framåtgående städer, som jordränta renast och starkast framträder i ökade hyror och framförallt i stegrade pris på byggnadsplatser. Dylik prisstegring kan visst icke alltid anses vara blott och bart en berättigad spekulationsvinst, utan den tillfaller jordegaren ofta utan allt afseende på hans görande eller låtande endast på grund af hans eganderätt och till följd af andras arbete eller samhällets egen utveckling. -- Den teori, som söker grunden till eganderätten i arbetets rätt till sina egna produkter, duger således alls icke till försvar för enskildes jordräntevinst, hvadan det är fullt följdriktigt om anhängare af nyssnämnda "arbetsteori" anse, att all sådan jordräntevinst bör för det allmännas räkning konfiskeras eller åtminstone särskildt hårdt beskattas. Omöjligheten i ganska många fall att för dylika ändamål träffa den verkliga jordräntan leder också de fleste -- t. o. m. eljest moderate -- socialister till yrkandet att all enskild eganderätt till jord skall upphäfvas, för att staten eller samhället må komma i åtnjutande af den vinst, som genom jordens stegrade värde nu tillfaller enskilde utan deras eget åtgörande. Jordräntan kan och bör derför också försvaras med alldeles samma skäl som jordeganderätten i allmänhet. Föröfrigt har genom transportmedlens mäktiga utveckling samt den starkt ökade handeln mellan olika land och verldsdelar jordräntan förlorat -- sannolikt för en mycket lång tid framåt -- största delen af sin praktiska betydelse med afseende på den stora massan af kulturlandens jord. Mot en alltför stark stigning af tomtvärdet i städer utgör också kommunikationsanstalternas utveckling ett verksamt medel (spårvägar, jernvägar med billiga "arbetaretåg" o. s. v.); och de skadliga verkningar jordräntan i enskilda fall kan utöfva, t. ex. genom fördyrande af allmännyttiga företag, kunna, om icke undanrödjas, åtminstone minskas genom kraftigt och samvetsgrant handhafvande af den i alla staters lagstiftning införda och bestående expropriationsrätten. J. Lr.