Kalmar stadgar l., fullständigt, Kalmar stadgar om bägge rikenas styrelse är namnet på den ryktbara, af Johan III och hans kort förut till polsk konung utsedde son Sigismund i Kalmar d. 5 Sept. 1587 undertecknade handling, genom hvilken förhållandena mellan Polen och Sverige under den vid Johans död förestående unionen mellan dessa båda riken ordnades. I stadgarna, till hvilka förslaget sannolikt utarbetats af Erik Sparre, bestämdes, att orygglig vänskap, om möjligt förbund, särskildt mot Ryssland, skulle råda mellan Sverige och Polen. Hvartdera riket skulle hållas vid sin lag och det enas styrelse ej "inmängas" i det andras. I Sverige skulle då gällande religion och ceremonier (Johans liturgi) bevaras, och i sammanhang
med detta stadgande sökte man genom åtskilliga föreskrifter förebygga försök att åter införa romersk-katolska läran. Under konungens frånvaro i Polen skulle regeringen i Sverige föras af 7 svenske män, 6 utsedde af konungen, 1 af hertig Karl. Drots, marsk, kansler, amiral, riksråd, lagmän och ståthållare skulle af konungen utnämnas inom af rådet uppsatt förslag. Rikets tillhörigheter och inkomster finge icke föras ur landet och ingen ny skatt påläggas under konungens frånvaro. Sveriges ständer skulle höras angående krig, fred och förbund och deras samtycke inhemtas till de påbud rörande svenska förhållanden, som konungen utfärdade i Polen. Ändringar i stadgarna finge göras endast med konungens, hertig Karls, rådets och ridderskapets gemensamma bifall. Om konungen öfverträdde stadgarna, stode det svenskarna fritt att uppsäga honom tro och lydnad. Det obetydliga inflytande på interimsregeringen, som i dessa stadgar inrymdes åt den då i spändt förhållande till konung Johan stående hertig Karl, gjorde, att de båda konungarna ej genast meddelade honom stadgarnas innehåll. Men efter den i slutet af 1589 ingångna förlikningen mellan Johan III och hertig Karl förklarades i de 1590 offentliggjorda förlikningsvilkoren, att "Kalmar stadgar" skulle "vara och blifva alldeles kraftlösa och till intet". -- Man finner likväl, att rikets råd i början af Sigismunds regering sökte hålla på stadgarnas bindande kraft för konungen, emedan ingen annan öfverenskommelse fanns om Sveriges ställning i statsrättsligt hänseende under unionen med Polen, och att sjelfve Karl IX med tiden öfvergaf sin åsigt att de voro "kasserade" samt lät sin hofkansler Chesnecopherus i den (1607 tryckta) officiella försvarsskriften för Sigismunds afsättning uppräkna Kalmar stadgar bland de förbindelser, genom hvilkas brytande Sigismund förverkat sin rätt till kronan. (Jfr S. J. Boethius: "Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594--1596" i "Hist. tidskr.", 1:sta b., 1884.)