Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Kamelslägtet

Ämne: Däggdjur: släkten och familjer · Djurriket (zoologi, husdjur och djursläkten)

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 8 (1884), sp. 121–122 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Kamelslägtet, Camelus, zool., hör till kameldjurens ordning (Tylopoda) bland däggdjuren. Halsen är krökt. Ryggen bär 1 eller 2 pucklar. Tårna äro blott framtill skilda och för öfrigt förenade genom en bred, nästan kretsformig, framtill endast föga klufven trampdyna. Svansen är mot spetsen försedd med långa hår. Kindtänderna äro ofvan 6, nedtill 5 i hvardera käkhalfvan. Till detta slägte, som förekommer endast i Gamla verlden, höra enpuckliga l. arabiska l. vanliga kamelen, C. dromedarius, vanligen kallad dromedar (se d. o.), och tvåpuckliga kamelen,

C. bactrianus. Den senare igenkännes på sina två pucklar, af hvilka den ene har sin plats öfver bogarna, den andre framför korsryggen. Tvåpuckliga kamelen är tung och klumpig, med större kropp, rikligare hårväxt och mörkare (vanligen mörkbrun, om sommaren rödaktig) färg än dromedarens. Båda kamel-arterna kunna med hvarandra alstra bastarder, som hafva än en, än två pucklar och äro fortplantningsskickliga såväl sins emellan som med stam-arterna. Till sin begåfning står den tvåpuckliga kamelen ej högre än dromedaren, utan är lika dum, slö och feg som denne. Att försvara sig mot en fiende på något verksamt sätt förstår den förre icke; anfallen, endast spottar och skriker han. Under parningstiden blir dock hingsten af denna art liksom af dromedaren ytterst orolig och ofta så ursinnig, att han måste fängslas, för att han ej må göra sina likar eller till och med menniskor lifsfärlig skada. Den tvåpuckliga kamelen älskar särskildt saltväxter, och salt utgör för honom en nödvändighetsartikel; så dricker han salthaltigt vatten eller slickar upp det salt, som återstår efter dess afdunstning. En stark kamel af denna art kan bära 220 till 270 kg. och dermed på en dag tillryggalägga 30 till 40 km.; minskas bördan till hälften så mycket, kan djuret hinna nästan dubbelt så långt om dagen. Sommartiden kan han törsta två till tre, under vintern fem till åtta dagar; under hälften så lång tid kan han undvara foder, och blott hvar sjette eller åttonde dag behöfver han hvila ett helt dygn. Tvåpuckliga kamelen länder menniskan till stort gagn. Hans hår, mjölk, hud och kött användas; sjelf begagnas han som lastdjur och dragare. Med hans tillhjelp är det möjligt att

färdas i Asiens vattenlösa stepper, och han trifves i bergstrakter på ända till 2,000 m. höjd. Arten tillhör östra och mellersta Asien, der han sorgfälligt uppfödes och underhålles af åtskilliga folk, t. ex. kalmucker, kirgiser, tatarer, tibetaner m. fl., men finnes äfven på Krim. Vid Pisa (uti Italien) finnes ett kamelstuteri, som rekryterar en stor del af Europas menagerier. -- Vilda kameler, hvilkas tillvaro man länge betviflat, ehuru redan Marco Polo talar om dem, hafva af den ryske resanden Prsjevalski anträffats öster om Lob-nor i öcknen Kum-Tag; vidare finnas de i öckentrakterna vid floden Tarim och i Kuruktagbergen äfvensom, ehuru sällsyntare, i öckentrakterna vid Tsjertsjen-darja. I motsats mot de tama kamelerna äro de vilda sluga och utrustade med väl utbildade sinnen, skarp syn, fin hörsel och utomordentligt godt luktsinne. De vilda kamelerna skilja sig från de tama genom frånvaron af knädynor på frambenen, genom blott hälften så stora pucklar, rödaktig sandfärg, gråare nos, hvilken, liksom öronen, synes kortare, och mindre storlek. Den omständigheten att de tama kamelerna kunna fortplanta sig endast med menniskans bistånd talar mot att dessa kameler skulle härstamma från förvildade exemplar. Det är således mycket möjligt, att Prsjevalski har rätt i sin förmodan att man i den central-asiatiska öcknens otillgängligaste delar har funnit sista qvarlefvan af en i forna tider öfver större delen af mellersta Asien utbredd, ursprungligen vild, äkta kamelras, som dock väl då och då uppblandats med bortlupna tama kamelston. C. R. S.