Koefficient (af Lat. con, tillsammans, med, och efficere, åstadkomma). 1. Matem., i ett gifvet algebraiskt uttryck den storhet, med hvilken den i uttrycket ingående hufvudsakliga storheten är multiplicerad. Så är t. ex. i uttrycket 10a koefficienten 10. Då i ett uttryck obekanta eller föränderliga storheter förekomma, anses dessa vanligen såsom hufvudsakliga storheter. Så är t. ex. i allmänhet 2a koefficienten i uttrycket 2ax; eljest kan äfven 2 der vara koefficient, om produkten ax betraktas såsom den egentliga storheten. Då ingen synbar koefficient finnes, t. ex. i uttrycket a2, är koefficienten alltid 1. -- Med koefficienter till en eqvation
xn + a1xn-1 + - - - + an-1x + an = O
förstås koefficienterna a1, - - - -, an-1, an till de successiva digniteterna af x. Dessa koefficienter hafva ganska anmärkningsvärda egenskaper; så är t. ex. a1 alltid lika med summan af eqvationens rötter, tagen med ombytt tecken. -- Om binomialkoefficienter se d. o. -- Differentialkoefficient är liktydigt med derivata (se d. o.). -- 2. Fys., ett tal, hvilket uttrycker den verkan eller förändring, som en fysisk orsak åstadkommer. För att vara komparabla måste koefficienterna hänföras eller reduceras till samma enheter. 1. G. E. 2. L. A. F.