Kohort

Kohort (Lat. cohors), krigsv., betecknade det gamla Rom ursprungligen en hop stridsmän, som icke var större, än att den kunde ledas af en befälhafvare. Sedermera innefattade man under denna benämning de maniplar i alla tre slaglinierna (principes, hastati och triarii) med de till dem hörande velites (lätt fotfolk) samt den rytteri-turma, som hade samma nummer. Såsom taktisk enhet förekommer kohorten först då, när Marius, för att vinna mera styrka mot barbarernas djerfva rytteri och för att minska inflytandet af det allt sämre soldatelementet, förenade två och två maniplar af samma slags fotfolk till en kohort, så att legionen fick 15 sådana. Caesar (d. 44 f. Kr.) ändrade indelningen i kohorter på det sätt att den gamla kohort-indelningen återtogs, då kohorten sålunda kom att utgöra en sluten enhet med en styrka af 400--500 man. Under början af kejsaretiden, så soldatmaterialet än mera försämrats, förenades det bästa manskapet vid legionen till en s. k. miliarkohört, som fick dubbelt så stor styrka som öfriga kohorter (1,000--1,200 man; den fick stundom äfven rytteri sig tilldeladt) och plats sig anvisad på legionens högra flygel eller stod ensam i första linien. Se vidare Legion. C. O. N.