Kollaps

Kollaps (Lat. collapsus, af collabi, falla samman), med., ett plötsligt sjunkande af lifsverksamheten, beroen de på en hastigt uppkommen försvagning af hjertat. Den sjuke fattas af höggradig svaghet, beklämning och oftast svindel; ansigtet blir vanligen likblekt, huden kall, ofta täckt med svett, pulsen ytterst liten, ofta oregelbunden. Anfallet kan gå fort öfver utan menliga följder, men ofta leder kollapsen omedelbart till död. Kollaps uppkommer af mycket olika orsaker: af betydliga blödningar, vid våldsam kräkning och diarré, såsom i kolera; vid febersjukdomar, särskildt i tyfoidfeber, förekomma anfall af kollaps rätt ofta, såväl medan febern är på sin höjdpunkt som sedan den börjat sjunka eller redan upphört. Der hjertat förut är mycket försvagadt, kan en obetydlig anledning framkalla kollaps; så t. ex. händer det stundom, att en mycket svag patient kollaberar deraf att man sätter honom upp i sängen. Behandlingen utgöres hufvudsakligen af stimulerande medel, vin, mysk, kamfer o. d. För öfrigt fordras en olika behandling alltefter fallets art. -- Om kollaps af lungorna se Atelektasis. P. W.