Konfiskera (Lat. confiscare, indraga till fiscus, d. v. s. den kassa, öfver hvilken de romerske kejsarna förfogade), jur., förklara något förverkadt, förbrutet. I äldre tider konfiskerades vid vissa brott förbrytarens hela (fasta och lösa eller endast lösa) förmögenhet eller viss qvotdel deraf. I Sverige stadgades, ända till dess den nya strafflagen af år 1864 blef gällande, för högförräderi förlust af lif, ära samt fast och löst gods och för vissa fall af rån förlust af lif och lösören; likaså förverkade den, som begick våldtägt, allt sitt lösa gods. I Finland gälla fortfarande dessa straffbestämmelser.
I Norge afskaffades konfiskation af allt löst eller fast gods genom 1814 års grundlag samt konfiskation af viss qvotdel af förbrytarens lösa egendom genom en lag af år 1848. I Danmark upphäfdes dessa straff år 1824. Deremot förekommer fortfarande i den nordiska lagstiftningen, liksom inom den nyare rätten i allmänhet, konfiskation af bestämda föremål. Så konfiskeras vid pressförbrytelser den brottsliga skriften, vid lurendrejeri den insmugglade varan, vid oloflig bränvinsbränning de vid förbrytelsen nyttjade redskap och det bränvin, som anträffats vid beslagstillfället, o. s. v. I norsk och dansk rätt finnes en allmän bestämmelse, enligt hvilken föremål, som frambragts genom ett brott eller begagnats eller varit ämnade att begagnas för föröfvandet af en förbrytelse, kunna dömas förbrutna. Någon sådan allmän föreskrift finnes ej inom svensk eller finsk rätt. J. H-r.