Konstruktion (Lat. constructio, byggnad), sammansättning, byggnad, anordning, plan; ritning; konstruerande på filosofiens eller historiens område. -- 1. Matem., sammanfattningen af de ritningar, som äro nödvändiga för att bevisa ett teorem eller riktigheten af en problemlösning. -- 2. Språkv. a) I etymologien eller den språkliga morfologien framställningen af sådana teoretiska ordformer, som icke kunnat påvisas i urkunder eller lefvande tal, men som på något vis förutsättas af andra faktiskt gifna former, eller till hvilka man af dessa ledes. Man kan konstruera bakåt, genom att ur en yngre ordform aflägsna följderna af yngre språklagar, eller framåt, genom att i en äldre ordform införa förändringar, som skulle framkallats af yngre språklagar, om ordet varit underkastadt verkningen af sådana. Sålunda förutsätter t. ex. dö-dog ett äldre *davja-*dov (med samma konjug. som fara-for). Genom jämförelse mellan motsvarande ord i beslägtade språk kan man komma tillbaka till en gemensam grundform, ur hvilken de särskilda språkens former utgått genom divergenta utvecklingar under inflytande af inom de olika språken verksamma ljudlagar, analogier o. s. v. Så förutsätta de ny-skandinaviska språkens søkkva, synke, sjunka, sjokha o. s. v. ett fornskandinaviskt (samnordiskt) *senkva- och kunna alla ur detta förklaras. På samma sätt kan man konstruera ett ords indo-europeiska grundform genom jämförelse mellan sanskrit, grekiska, latin, gotiska, forn-iriska o. s. v., ett ords ur-semitiska form genom jämförelse mellan arabiska, hebreiska, syriska o. s. v. Genom kombinerad konstruktion bakåt och framåt eller helt enkelt genom att iakttaga de allmänna lagarna för ljudmotsvarighet mellan latin, tyska och svenska skulle man kunna säga, att om Lat. duco, T. ziehen hade någon motsvarighet i svenskan, så måste det svenska ordet heta *tjuga-*tjög, äfven utan att känna ordet från isländska och folkmål. När man i dialektordböcker, för att kunna lätta jämförelsen mellan olika folkmål, tager det
etymologiskt motsvarande högsvenska ordet som uppslagsord, så måste med ledning af målets och högsvenskans ljudlagar konstrueras högsvenska motsvarigheter till de ord, som i högsvenskan sakna sådan. För att förklara sammanhanget mellan två ordformer eller ljudkombinationer, som otvifvelaktigt höra tillsammans, men ligga för långt från hvarandra, för att den ena skulle omedelbart kunna hafva utgått ur den andra, nödgas man ofta konstruera mellanformer, t. ex. Lat. planus < i*pljano [lj = mouilleradt l] < Ital. piano; giva (med hårdt g som i danskan) < *djiva < Sv. jiva. (Konstruerade former utmärkas alltid, till skilnad från faktiska, med en stjerna till venster.) Strängt taget, äro konstruerade former blott vetenskapliga, tekniska formler för att i korthet uttrycka resultatet af en undersökning. Huruvida de bakåt konstruerade ur-ariska, samgermanska o. s. v. grundformerna funnits i verkligheten beror på frågan om ett strängt enhetligt ur-ariskt, samgermanskt o. s. v. språk verkligen existerat. Riktigheten af en konstruerad form beror för öfrigt på om vi för ögonblicket fullständigt känna alla de faktorer, som kunnat inverka på ordet. Stundom lyckas det att få en konstruerad form påvisad i verkligheten genom nya fynd, liksom upptäckten af Neptunus på himmelen bekräftade Le Verriers beräkningar. Som konstruktioner skulle i sjelfva verket betraktas äfven alla de rötter och stammar, med hvilka språkvetenskapen opererar, försåvidt som de ju icke häller förekomma i det verkliga språket. Vanligen innefattas de likväl icke under begreppet konstruktion. -- b) I syntaxen är konstruktion detsamma som rektion: ett ords (substantivs, adjektivs, verbs, adverbs) förbindelse med ett substantiv (eller som substantiv brukadt ord) i en viss kasus eller med en viss preposition. Så konstrueras t. ex. Lat. similis med genitivus, Sv. lyssna med till eller på. Man brukar samma uttryck om konjunktionens förhållande till verbet i den sats, som af konjunktionen inledes, t. ex.: Lat. priusquam konstrueras än med indikativus, än med konjunktivus alltefter betydelsen. "Konstruktion" uttrycker saken riktigare än rektion: i sjelfva verket "styr" nämligen icke det ena ordet det andra, utan de förenas på ett visst sätt, emedan den talande i sitt inre fattar deras inbördes förhållande under en viss synpunkt. Konstruktion brukas äfven i vidsträcktare betydelse om satsens byggnad i det hela. Jfr Absolut 3. 2. Lll.