Kontrasignation (af Lat. contra, emot, bredvid, och signare, teckna), statsr. Från myndighet utgående expeditioner och befallningar äro i allmänhet försedda med myndighetens underskrift och jämte denna en särskild underskrift, "kontrasignation", af den, som det åligger att ombesörja eller öfvervaka ombesörjandet af det
skriftliga affattandet af myndighetens beslut, till intyg om att expeditionen står i öfverensstämmelse med beslutet, sådant det blifvit af myndigheten bestämdt. Kontrasignanten l. den, som. sålunda kontrasignerat (undertecknat) en expedition, är inför den, som utfärdat myndighetens beslut, ansvarig för riktigheten af expeditionen såsom sådan. Huruvida af honom kan kräfvas något ansvar för beslutets innehåll, derest det skulle vara lagstridigt eller skadligt, beror af den delaktighet han haft i sjelfva beslutet. -- Kontrasignation, som ofta förekommer vid ämbetsskrifvelser och alltid der någon annan än den, som fattar beslutet, bär ansvar för expeditionens riktighet, har en särskild betydelse vid expedition af regeringsbeslut. Kontrasignation af de från konungen utgående expeditioner eller befallningar utgör ett vilkor för dessa besluts giltighet och verkställbarhet. Kontrasignation tillkommer der ministrarna. Regeringsbesluten undertecknas af konungen och åtföljas af en eller flere ministrars underskrift. Denna kontrasignation innebär ett större ansvar än kontrasignation å andra offentliga handlingar. Ministers kontrasignation står i samband med ministeransvarigheten. Kontrasignanten är der i allmänhet ansvarig för den beslutna regeringsåtgärden. Denna grundsats är i Danmark fullständigt tillämpad. Ej så i de öfriga nordiska rikena. -- I Sverige var redan i 1626 års kansliordning § 17 föreskrifvet, att de svar, resolutioner, besked eller bref, som efter sekreterarens befallning blifvit konciperade, ej fingo framläggas till konungens underskrift, med mindre de tillförene blifvit öfverlästa, kollationerade och underskrifna af sekreteraren, som presenterade dem, eller ock af kansleren eller af en af kansliråden. I 1634 års R. F. § 12, hvari statssekreterare omförmälas såsom bisittare i Kanslikollegium, ålägges rikskansleren att öfverse och underteckna alla publika akter; öfriga handlingar hade hofkansleren eller vederbörande sekreterare att underteckna. I den provisoriska ordning, som d. 20 Juni 1651 utgafs angående bref och ärenden, hvilka i kansliet blifva trakterade, derifrån utgå eller ock dit ankomma, stadgas i § 12 det tillägg till hvad förut blifvit föreskrifvet att, om i expeditionen finnes någon K. M:t och kronan prejudicerlig klausul införd, skall sådant straxt korrigeras och brefvet omskrifvas. I den kansliordning, som utgafs d. 22 Sept. 1661, fingo dessa bestämmelser angående kontrasignation stadfästelse, och skyldigheten att öfvervaka beskaffenheten af expeditionens innehåll blef fullständigare bestämd, i det att den stadgade, att vederbörande sekreterare eller referendarie skulle genom sin underskrift garantera, att skriften ej skulle vara "K. M:t eller dess rikes rätt och rättvisan till något praejuditz eller förfång". Föreskrift om kontrasignation bibehölls äfven i den af Karl XII d. 26 Okt. 1713 från Timurtasj utfärdade kansliordningen, enligt hvilken befattningen med de från regeringen utgående expeditionerna skildes från Kanslikollegium, och i sammanhang med ärendenas fördelning på föredragande efter ärendenas reala natur inrättades 6 särskilda expeditioner, i spetsen för hvilka voro ställda ombudsråd med statssekreterare till biträden. Desse, som hade sig ålagd ärendenas föredragning, hade äfven att kontrasignera från regeringen utgående skrifvelser, med skyldighet att dervid tillse, att icke något utfärdades, som stred mot förut gifna förordningar och utgångna befallningar. Med denna kansliordning till förebild ordnades förhållandena under frihetstiden. I 1719 års R. F. § 23 och 1720 års R. F. § 28 föreskrefs, att statssekreterarna skulle, en hvar för de ärenden, som honom ålåg att behandla, noga hålla hand deröfver att expeditionerna efter rådslagen, jämlikt protokollen, skyndsamt, riktigt och i god ordning fullbordades och utfärdades. I 1720 års R. F. § 28 blef det statssekreteraren, under ansvar af ämbetets förlust, särskildt förbjudet att hos K. M:t allena föredraga och utfärda hvad som med råds rade bort afgöras, hvarvid uttryckligen förklarades, att honom till ingen giltig ursäkt skulle vara att sådant blifvit honom anbefaldt af konungen. I de kansliordningar, som utfärdades under de båda nämnda åren, blef det statssekreterarna särskildt ålagdt att utarbeta och föredraga de till hvars och ens expedition hörande ärenden, underteckna allt hvad som beslöts och utfärdades samt tillse, att vid deras expedition ej något utfärdades, som stred mot Sveriges rikes fundamentallag, regeringsform, konstitutioner och reglementen samt hvars och ens välfångna privilegier och rättigheter. Äfvenledes borde de uti de mål, som "coram protocollo" vore resolverade, taga i akt, att allt hvad som expedierades vore instämmande med sjelfva protokollen, och blifva ansvariga för allt hvad med deras kontrasignerande utfärdades. Uti ofvan angifna bestämmelser finna vi uppränningen till nu gällande föreskrifter om föredragandes kontrasignation och skyldighet i vissa fall till kontrasignationsvägran. I 1772 års R. F. § 21 blef statssekreterarnas skyldighet ytterligare skärpt och noggrannare angifven. Der intogs jämte den i 1720 års R. F. omförmälda skyldigheten för statssekreterarna att tillse, att expeditionerna utfärdades efter K. M:ts "decision" samt enligt protokollen, det stadgande att, om någon skulle vara så djerf att utfärda någon expedition, hvilken vore stridande mot K. M:ts decision, och dermed söka att surprenera K. M:t (hvilket genom expeditionernas myckenhet lätteligen kunde ske), den skulle efter ransakning och laga dom sättas utur rikets tjenst, hvarjämte der uttryckligen sades: "och bör derför ej någon befallning hädanefter som hittills lydas och efterkommas, som ej är med behörig kontrasignation försedd, krigsärenden undantagandes". I den 1773 utfärdade kansliordningen blef det statssekreterarna jämväl ålagdt att hafva derpå uppmärksamhet och hos K. M:t påminna, om något skulle synas dem vara stridande mot regeringsformen, förordningar, privilegier eller enskildes rättigheter. I 1809 års R. F., sådan den ursprungligen lydde, bibehöllos statssekreterarna såsom föredragande vid de fyra statsexpeditioner, på hvilka regeringsärendena voro fördelade. Hvarje statssekreterare eller den, som förestod ämbetet, egde
dessutom säte och stämma i statsrådet, då han der föredrog eller konungen der eljest lät förekomma mål, som hörde till hans befattning, äfvensom uti det utomordentliga statsråd, som omtalas i R. F. § 13. Statsministern för utrikes ärenden föredrog frågor rörande utrikes politiken, hvilka behandlades såsom ministeriella mål, samt frågor om krig och fred. Hans expedition var Kabinettet för utrikes brefvexlingen. Hofkansleren hade att föredraga de ärenden, som tillhörde hans expedition, och slutligen vederbörande revisionssekreterare de justitien rörande ärenden, hvilka handlades af Nedre justitierevisionen. Dertill kommo kommandomål (se d. o.), som föredrogos enligt R. F. § 15 af den ämbetsman, åt hvilken konungen uppdragit allmän befattning dermed. I R. F. § 38 upptogs den i 1772 års R. F. § 21 intagna föreskrift att alla från konungen utgående expeditioner, utom i kommandomål, skulle, för att blifva gällande, kontrasigneras af föredraganden, som vore ansvarig att de instämde med deröfver förda protokoll. Dermed förenade skyldigheter och ansvar blefvo skärpta, och ansvarigheten inskränktes ej till ansvar inför konungen, utan utsträcktes till konstitutionelt ansvar inför folkrepresentationen. Det föreskrefs nämligen såsom en rättighet och pligt för föredraganden att, om han fann något konungens beslut vara stridande mot regeringsformen och konungen emot föredragandens föreställningar yrkade, att ett sådant beslut skulle utfärdas, vägra sin kontrasignation derå samt till följd deraf nedlägga sitt ämbete, hvilket han ej kunde återtaga, förrän riksdagen pröfvat och gillat hans förhållande. I den d. 10 Febr. 1810 gifna "Ansvarighetslag för statsrådets ledam." är uraktlåtenhet af denna föredraganden åliggande pligt belagd med ansvar af ämbetets förlust, hvilket ansvar kan ökas, för den händelse att någon till följd af denna försummelse lidit skada till lif, ära, personlig frihet eller egendom. Föredraganden kan således ej såsom konungens öfriga rådgifvare freda sig från ansvar genom att till protokollet endast protestera emot ett lagstridigt regeringsbeslut. Han måste genom kontrasignationsvägran förekomma beslutets genomförande. Någon väsentlig ändring deri skedde icke, då statsrådet omorganiserades i och med departementalstyrelsens införande (1840) samt statssekreterareämbetet afskaffades. Föredragningen, som förut för olika ärenden varit fördelad på olika slag af ämbetsmän, äfven sådana, som stodo utom statsrådet och ej hade någon rådgifvarebefattning, öfverlemnades då åt vederbörande departementschef, som tillika alltid skulle vara statsråd. Men de konstitutionella stadgandena angående föredragandes befattning med regeringsbeslutens expedition och kontrasignation samt ansvar för regeringsbeslutens innehåll bibehöllos, med de jämkningar, hvilka voro en följd af den bättre ordning, som infördes i afseende på föredragningen. -- Hvad Norge angår, blef i Eidsvoldskonstitutionen § 35 stadgadt, i likhet med hvad Sveriges R. F. § 38 innehåller, att alla af konungen utfärdade befallningar och officiella bref, militära kommandosaker undantagna, skola kontrasigneras af den, som till följd af sin ämbetspost föredragit saken, då han bör vara ansvarig för expeditionens öfverensstämmelse med det protokoll, hvari resolutionen är införd. Intet stadgande om kontrasignationsvägran finnes vare sig i Eidsvoldskonstitutionen eller i nu gällande norska grundlag. Medlem af statsråd, hvilken protesterat till protokollet mot ett regeringsbeslut, som strider mot grundlag eller allmän lag eller är ögonskenligen skadligt för riket, har fredat sig för ansvar; men ingen har sig ålagdt eller är berättigad att förekomma ett så beskaffadt regeringsbesluts expedition, såsom i Sveriges R. F. är föreskrifvet. Den, som genom kontrasignation bereder verkställighet åt beslutet, är fri från allt ansvar derför, så snart beslutet öfverensstämmer med protokollet. I den för Norge nu gällande grundlagen bibehölls i sak samma bestämmelser, som ofvan angifvas, med blott de modifikationer, som kräfdes af de med anledning af föreningen med Sverige inträdda förhållandena, till följd hvaraf regeringsbeslut fattas dels af den i Norge under konungens frånvaro befintliga tillförordnade regeringen, dels af konungen sjelf. I § 31 bestämdes, att alla af konungen sjelf utfärdade befallningar (kommandomål undantagna) skola kontrasigneras af statsministern, numera, efter 1873, af en af statsministrarna, och i § 32, att de beslut, som tagas af regeringen i Norge, utfärdas i konungens namn och undertecknas af vice konungen och af statsrådet samt kontrasigneras af den, som föredrager saken, då han bör vara ansvarig för expeditionens öfverensstämmelse med det protokoll, hvari resolutionen är införd. Denna föreskrift uteslöts 1873, med hänsyn till det expeditionssätt, som följes, enligt hvilket vederbörande departementschef meddelar konungens beslut till vederbörande auktoriteter, som hafva att verkställa dem, till följd hvaraf det blott är vid formliga statsdokument, som konungens underskrift och statsministerns kontrasignation förekomma. I fråga om ansvar för kontrasignation är ingen ändring gjord. -- Beträffande Finland är 1772 års K. F. § 21 gällande, med de ändringar, som blifvit en följd af finska senatens organisation och sättet för finska ärendens afgörande af kejsaren, till följd hvaraf ett särskildt statssekreterareämbete för finska ärenden inrättats, hvars innehafvare numera benämnes ministerstatssekreterare. Denne ämbetsman har sig ålagda de skyldigheter, som enligt nämnda § tillhörde statssekreterarna. H. L. R.