Koppor

Koppor (Lat. variola), med., en akut. kontagiös febersjukdom med ett hudutslag af upphöjda fläckar, som öfvergå till blåsor med ett seröst, purulent, stundom blodblandadt innehåll. Efter utslagets olika beskaffenhet och feberns olika intensitet har man uppställt flere olika arter af koppor, såsom äkta smittkoppor (variola vera), modifierade koppor (v. modificata l. variolois), vattkoppor (varicella) och blodiga koppor (v. hemorrhagica). Enligt Hebra m. fl. äro alla dessa endast olika former af samma sjukdom, men i motsats härtill särskilja många förf. ännu vattkopporna såsom en särskild art. -- Fastän kopporna sannolikt äro en urgammal sjukdom i östra Asien, finner man dock en tydlig beskrifning öfver dem först hos araben Rhazes i 10:de årh. e. Kr. Ehuru sjukdomen troligen redan före korstågens tid hemsökt Europa, var det egentligen dessa, som mest bidrogo att sprida honom mera allmänt öfver denna verldsdel, der han ofta uppträdde med härjande farsoter ända till början af 1800-talet, då han hejdades genom den af Jenner införda kokoppympningen (se d. o.). I Sverige omtalas kopporna först 1578 af Murray, ehuru de sannolikt redan förut inkommit i vårt land. Sina svåraste härjningar i Sverige gjorde sjukdomen år 1779, då den bortryckte 15,102 menniskor, samt åren 1784 och 1800, då hvartdera året omkr. 12,000 personer föllo offer för henne. Till Amerika öfverfördes kopporna af europeerna ej långt efter denna verldsdels upptäckt. Sjukdomen har rasat med samma häftighet på Sibiriens isfält som under tropikernas sol; ingen menniskoras, ingen ålder har blifvit skonad. Under en epidemi på Grönland 1735 undkommo endast 6 personer med lifvet bland 2,000 angripna. -- I Europa hafva efter vaccinationens allmännare införande derstädes under detta århundrade kopporna högst betydligt aftagit i både freqvens och intensitet; och de lindriga små spridda epidemier, som ännu förekomma, förete oftast mera bilden af modifierade koppor än af äkta smittkoppor. De reguliera, typiska kopporna genomlöpa, liksom andra utslagssjukdomar, olika stadier, nämligen 1. inkubationsstadiet, från smittämnets införande i kroppen till de första symtomens utbrott, vanligen 10--14 dagar, sällan 3 veckor; 2. prodromstadiet, utmärkt genom frossbrytningar, mattighet, börjande feber, hufvudvärk och, särdeles karakteristiskt för börjande koppor, värk i korsryggen, jämte ett prodromalutslag af röda fläckar i lårvecken, på länderna, kring knäna och armbågarna, på fingrarna m. fl. ställen. Efter 3, högst 4 dagars prodromstadium inträder 3. eruptionsstadiet, då knappnålshufvudstora och än större, lifligt röda, koniska blemmor framträda under stickningar, tryckning och smärta, vanligen först i ansigtet, sedan på bålen och extremiteterna. I början likna de mycket utslaget vid mässling, men efter 5-6 dagar förvandla de sig till blåsor, hvilka antingen äro små och vattenklara samt snart intorka, såsom i vattkoppor (då äfven febern är lindrig och hela sjukdomen förlöper på 12-14 dagar), eller öfvergå till lindrig varbildning. De förekomma mycket spridda på kroppen, medförande något starkare feber, som dock förlöper på 3 veckor (modifierade koppor), eller uppträda såsom stora tättsittande blåsor, hvilka på 8:de-10:de dagen grumla sig, blifva variga, få vanligen en fördjupning på midten, omgifvas med en röd ring och, sedan den häftiga febern redan lindrats, medföra en ny suppurationsfeber med svåra delirier eller medvetslöshet och ofta en dödlig utgång under detta stadium. I lindriga och lyckliga fall inträder 4. exsiccationsstadiet, på 13:de-14: de dygnet, då kopporna börja torka in och febern faller, temperatur och puls minskas, sömn och matlust återvända. Från det 16:de dygnet börja vanligen de intorkade koppskorporna att affalla, lemnande mer eller mindre djupa koppärr alltefter deras storlek och djup. De djupare ärren qvarstå hela lifstiden. -- Från detta typiska förlopp gifvas många undantag, hvilka fått namn af irreguliera, atypiska koppor. Särdeles farliga äro koppor, som tidigt få ett blodblandadt innehåll ("blodiga koppor" l. "svarta koppor"), och de, som sitta så tätt, att de icke lemna något mellanrum, utan sammanflyta med hvarandra till stora sårkakor (s. k. variola confluens), samt de, som kasta sig på ögonen, antingen direkt genom utslag på ögonen eller indirekt genom metastatiska ögonaffektioner under suppurationsstadiet. -- Koppornas intensitet är visserligen, liksom alla epidemiers, till en del beroende af den särskilda epidemiens karakter, men vida mera deraf huruvida de träffa personer, som äro vaccinerade eller icke. Det är en af det stora flertalet läkare bekräftad erfarenhet att man numera sällan träffar svåra fall af koppor hos andra än ovaccinerade och att i land, der vaccinationen icke är allmänt införd, koppepidemier rasa lika häftigt som förr. På läkarekongressen i Wien 1873, der läkare från alla civiliserade land voro samlade, var det blott 3 af 700, som icke erkände vaccinationens stora nytta. I Wien är dödsprocenten i koppor bland vaccinerade blott 2-5-15, deremot bland ovaccinerade 18-20-45. Trots ännu uppträdande motståndare mot vaccinationen måste det dock anses såsom en af vetenskapen väl bevisad sanning att vi i vaccinationen hafva det bästa skyddsmedel mot kopporna. -- Det är sannolikt, att koppornas smittämne, likasom så många andra infektionssjukdomars, är fäst vid mikroskopiska organismer, bakterier. På grund deraf har man, dock utan synnerlig framgång, försökt bota kopporna genom parasitfientliga medel, såsom salicylsyradt natron, xylol, karbolsyra, chinin. Behandlingen måste dock vanligen inskränkas till en rent symtomatisk jämte allmänt feberlindrande medel. Den s. k. ektrotiska metoden, som bestod i att öppna kopp-pustlerna och bränna dem med lapis, är med rätta förkastad. Deremot är Hebras vattenmetod att förorda. Denna består i prolongerade bad under suppurationen, eller efter 9:de dygnet, i flere timmar dagligen, hvarigenom kopporna förr intorka och affalla, metastatiska processer minskas m. m. F. B.