Krain, ”kronland” i kejsaredömet Österrike, med titel hertigdöme, begränsas i n. af Kärnten, i n. ö. af Stejermark, i s. och s. ö. af Kroatien, i v. af Istrien och Görz. Arealen utgör 9,988 qvkm. K. är nästan alltigenom ett bergland, som i n. uppfylles af Kalk-alperna, i s. af Karst. Till de förra höra Karavankerna och Juliska alperna, hvilka sammanträffa i Terglougruppen, der bergstoppen Terglou bildar landets högsta punkt (2,864 m.) och bär dess enda glacier. Vattendragen utgöras af Save med dess tillflöden Zeyer, Laibach, Gurk, Kulpa m. fl. Till Adriatiska hafvet rinner Isonzo. Till följd af bergens egendomliga byggnad, särskildt de många grottbildningarna (Adelsberg-grottan, se d. o.), har en mängd strömmar underjordiskt lopp, och sjöarna visa äfven i hög grad vexlande vattenstånd, ända derhän att de, såsom Zirknitz-sjön, tidtals ligga fullkomligt torra. Klimatet är genom landets höjd jämförelsevis hårdt; vintern utmärkes af våldsamma nordöststormar (bora), nederbörden är riklig. Endast undantagsvis, såsom vid kroatiska gränsen, bär naturen mera sydländska drag. Omkr. 4 proc. af landets yta äro improduktiv mark. Af återstoden äro 44 proc. skogsmark, 17 proc. åker, 35 proc. ängar och betesmarker. Såväl landtbruk som boskapsskötsel står lågt, det förra hufvudsakligen genom jordens långt drifna styckning och bristfälliga skötsel, hvarför stora qvantiteter spanmål införas från Ungern. Till produkterna höra jämväl hampa, lin och potates samt något vin. Biskötseln njuter stor omvårdnad. Afkastningen af skogarna är högst ansenlig, och bergsbruket har, utom något jern, bly, zink och brunkol, i Idrias qvicksilfvergrufvor en af verldens rikaste fyndorter för denna metall. I handeln för också K. knappast annat än skogs- och bergsprodukter. Industrien har endast få större anläggningar, några jernverk (ansenligt spiksmide) samt de i hufvudstaden belägna fabrikerna för väfnader, papper och metallvaror. Kommunikationerna äro i betraktande af landets bergiga beskaffenhet goda; jernvägarna förmedla en liflig transitohandel på Italien och Kroatien. Befolkningen uppgick 1880 till 481,243. Hufvudmassan deraf utgjordes af slovener l. krajnci; tyskarna, till största delen bosatta i hufvudstaden och distriktet Gottschee räknade endast omkr. 30,000. Romersk-katolska läran
är den herskande; öfriga trosbekännare utgöra ett knappt tusental. För bildningen är sörjdt genom 1 teologisk läroanstalt, 4 gymnasier samt 260 folkskolor (1881), hvilka senare dock mycket försummas. I administrativt hänseende indelas K. i 12 ”kretsar”, näml. hufvudstaden Laibach och 11 landtkretsar. Under 2 högre domstolar, i Laibach och Neustadt, lyda 30 lägre. Landtdagens medlemmar äro 37; till österrikiska riksrådet sänder K. 10 deputerade -- K. har sitt namn af det slaviska kraj (”gräns”) Tiden för slovenernas invandring är icke med bestämdhet känd. Antagligen försiggick den i 6:te årh. Landets verkliga historia börjar med dess eröfring af Karl den store, som öfverlät dess styrelse åt hertigen af Friuli. Sedan 972 lydde en del af K. under egna markgrefvar; ett annat område kom under hertigarna af Kärnten, och längre fram förvärfvade äfven biskoparna af Freising besittningar derstädes. År 1245 förenades landet med Stejermark och Österrike, utom en del, som öfvergick till grefvarna af Tyrolen. Sedan deras ätt utslocknat, kom hela K. under habsburgarna, af hvilka Rudolf IV antog titel ”hertig af K.”. Sedan dess har det stått under österrikiskt välde med undantag af åren 1809--13, då det var ockuperadt af fransmännen. 1816--49 bildade K. ett guvernement (Laibach) i konungariket Illyrien, men blef sistnämnda år ett sjelfständigt ”kronland”. S. A. L.