Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Kråkan

Ämne: Fågelfamiljer, fågelsläkten och fågelarter · Djurriket (zoologi, husdjur och djursläkten)

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 9 (1885), sp. 174–175 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Kråkan (se Korpslägtet). 1. Grå kråkan, Corvus cornix, zool., hör till korpslägtet (Corvus) inom kråkfoglarnas familj, tättingarnas ordning och foglarnas klass. Hon har hufvudet, framhalsen, vingarna, benen och stjerten svarta; för öfrigt är hon askgrå. Längden kan stiga till 50 cm. Grå kråkan är utbredd öfver hela Europa, norra Afrika och vestra Asiens mellersta delar. I Sverige häckar hon öfver hela landet och är stannfogel, ehuru hon vid sträng köld stryker något omkring. Sin vistelseort väljer hon i större och mindre skogsdungar, men äfven i parker och trädgårdar i närheten af menniskoboningar. Hon är sällskaplig samt begåfvad både i kroppsligt och, framförallt, i andligt hänseende, hvarför hon ock spelar en vigtig rol inom djurverlden. Hennes syn, hörsel och lukt äro skarpa. Under förmiddagarna är kråkan ifrigt sysselsatt med att söka sin föda och genomsnokar då alla ställen, der något byte kan väntas. Midt på dagen hvilar hon sig, men under eftermiddagen är hon å nyo ute på spaning efter föda. Mot qvällen samla traktens kråkor sig tillhopa och tillbringa natten i någon lund eller skog. Kråkan är mycket vaksam, särskildt om hon finner sig utsatt för förföljelser. Roffoglar undgå sällan hennes uppmärksamhet och förföljas under höga skrik. Då en kråka af denna anledning eller vid någon fara låter höra sitt läte, samlas alla inom hörhåll varande. Under fortplantningstiden lefva kråkorna parvis, vid andra tider af året ofta i flock. Sitt bo bygger kråkan i slutet af Mars eller början af April i höga träd. Gamla bon repareras ofta och användas på nytt. Underlaget består af torra qvistar, derpå följa gräs, bastremsor, rötter m. m., så ett lerlager och innerst ull, hår, borst och andra mjuka saker. Äggen äro 3 till 6, gröngrå, fläckade med lefverbrunt och askgrått. Honan ensam rufvar, men båda föräldrarna vårda ungarna, hvilka, äfven sedan de lemnat boet, förses med föda och då ofta äta ur gapet på de gamla. Kråkan gör mycken nytta genom att förtära döda djurkroppar och skadliga smådjur, t. ex. sniglar, insekter m. m., men den skada hon förorsakar torde nog öfvergå den nytta hon gör. I trädgårdar och på fälten plundrar hon flitigt frukt, köksväxter, groende eller mogen säd o. s. v. För småfoglar, andra smärre ryggradsdjur och villebrådet är hon ett plågoris, långt svårare än roffoglarna. Äggen hackar hon sönder och dricker ur innehållet, sedan hon antingen suttit på lur, tills den rufvande honan lemnat sitt bo, eller fördrifvit henne derifrån (hon skyr dervid icke att jaga bort en så stor fogel som ejderhonan). Ungar af foglar, däggdjur o. s. v. äter hon upp efter att ofta hafva illa marterat dem. På harar, kaniner, lam och killingar hugger hon ut ögonen. Fisk snattar hon ifrån fångstredskapen; hönsoch dufbon plundrar hon utan barmhertighet. För att motarbeta hennes framfart hafva i Sverige flere hushållningssällskap utfäst premier, hvilka dock i allmänhet äro för låga, och enskilda personer hafva för sina gods följt exemplet. Kråkan skjutes lätt för en lefvande uf, hvarvid jägaren döljer sig i en i marken anbragt skjutkoja. Bästa sättet är dock att uppsöka bona strax efter ungarnas utkläckande (förstör man äggen, värper honan om), söka skjuta föräldrarna, då de flyga omkring, och slå ihjel ungarna. Förgiftade djurkroppar eller så behandlad fiskråke, som lägges ut, är ett godt utrotningsmedel för denna fogel, hvars minskande till antalet är, särskildt i vissa trakter, en sak af stor vigt. -- 2. Svarta kråkan, Corvus corone, zool., hör till korpslägtet (Corvus) inom kråkfoglarnas familj, tättingarnas ordning och foglarnas klass. Hon är svart ofvan, med purpurglans, och undertill obetydligt stötande i violett; vingarna och stjerten äro grönaktigt purpurglänsande. På halsryggen äro fjäderspolarna synliga. Längden stiger till 46 cm. Svarta kråkan är troligen blott en lokalform af den grå, med hvilken hon stundom parar sig. Hon förekommer i Frankrike samt i vissa delar af Tyskland och Asien. I Sverige har hon med säkerhet iakttagits endast en gång (möjligen två). C. R. S.