Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Kraus

Ämne: Organister, kapellmästare och musiker · Tonsättare och musiker

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 8 (1884), sp. 1494–1495 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Kraus, Joseph Martin, tonsättare, föddes i Miltenberg vid Main d. 20 Juni 1756. Han röjde tidigt ovanliga poetiska och musikaliska anlag och skref vid 17 års ålder idyller samt komponerade ett Miserere. Hans musikstudier för Vogler i Mannheim voro dock ursprungligen ämnade blott till tidsfördrit. Hans afsigt var att blifva jurist, och vid trenne universitet studerade han jurisprudensen. En orättvis förföljelse mot hans fader, som suspenderades från sitt ämbete, ingaf honom emellertid motvilja för denna bana, och han lyssnade derför gerna till en svensk students i Göttingen förslag att söka sin lycka i Sverige, dit han ock reste 1778 och der han 1781 blef utnämnd till andre hofkapellmästare, sedan hans opera Proserpine med framgång blifvit uppförd inför konung Gustaf III på Ulriksdal. Åren 1782--87 reste han, "för att än vidare fullkomna smak och insigter", på konungens bekostnad i Tyskland, Italien, Frankrike och England. Efter återkomsten -- som fördröjdes genom, hans afundsmän i Stockholm, hvilka enligt K:s eget uttryck "hitkabalerade Vogler i afsigt att få mig bort" -- blef han omsider 1788 utnämnd till förste kapellmästare efter Uttini. Hans verksamhet togs dock, vare sig till följd af fortfarande afundsränker eller af de politiska oroligheterna, förvånande litet i anspråk, i det att under hans fyraåriga kapellmästareskap ingen ny opera synes hafva blifvit uppsatt, och att den enda större sådan han sjelf komponerat, Kellgrens Dido och Aeneas (Aeneas i Karthago), ehuru ursprungligen ämnad till invigningsopera åt det nya operahuset, icke blef gifven förrän 1799, eller 7 år efter K:s död, som inträffade d. 15 Dec. 1792. -- Under det i utlandet män sådana som Gluck och Neukomm fällde de amplaste loford om K., padre Martini lät måla hans porträtt, professor Klein i "Pfälzisches museum" införde hans intressanta bref från Paris om Piccinnis "Didon", och Breitkopf & Härtel tryckte hans kompositioner, blef han deremot i Sverige ej uppskattad efter förtjenst, trots konungens gunst och vänners beundran samt trots det att alla de, som skrifvit om honom (Frigel, Marianne Ehrenström, Silverstolpe, Atterbom), synas haft åtminstone en aning om sanningen, som är den, att Sverige före innevarande århundrade aldrig hyst ett större musikaliskt snille. För närvarande är hans musik (med undantag af sorgkantaten öfver Gustaf III) så fullständigt glömd, att den rent af behöfver "upptäckas". Hans samtid åter fann honom "något för mörk i sitt manér" -- hvilket, som det heter i åminnelsetalet vid Musikal. akademiens minnesfest d. 24 Maj 1798, "orätt förblandades med nödvändig djuphet och energi" -- samt klandrade äfven i hans skapelser "en viss utförlighet". Äfven med inrymmande af den relativa befogenheten af dessa omdömen, kan den, som tager kännedom om hans bästa kompositioner, svårligen undgå det intrycket att Sverige i K. skulle fått minst en Cherubinis vederlike, ifall hans lif varit längre och omständigheterna gynsammare. Det vissa är, att hans c-mollsymfoni uthärdar jämförelsen med Haydns och Mozarts symfoniska verk från samma tidiga period (1783), samt att uvertyren till "Dido och Aeneas" fullkomligt kan ställas vid sidan af, om ej framför, Glucks uvertyrer. Äfven sjelfva operan innehåller genialiska partier, om än dess oformliga längd torde varit ett hinder för spelbarheten. Den omtvistade äktheten af vissa delar i femte akten kan numera anses afgjord derhän att K. utan tvifvel sjelf färdigkomponerat det hela, ehuru en del efteråt öfverarbetats, sannolikt af Haeffner. -- K. ligger begrafven vid Tivoli på stranden af Brunnsviken. Det intressantaste i nedan citerade "Biographie" utgöres af den rika brefsamlingen, som åskådligt målar K:s älskvärda och sjelfständiga karakter, vidsträckta humanistiska bildning samt skarpa omdöme. Den samma biografi åtföljande förteckningen på hans kompositioner upptager ej mindre än 77 nummer, bland dem 12 för kyrkan (oratoriet Der tod Jesu till ord af K. sjelf, motetter, arior), 12 för teatern (operorna Azire, Prosergine, AEneas i Karthago, Soliman II samt arior och körer), vidare 2 större och 4 mindre kantater, en stor mängd arior samt sångstycken vid piano till svenska, danska, tyska, italienska, franska och latinska texter, slutligen af instrumentalmusik 9 symfonier, 4 pantomimer och balletter, en violinkonsort, musik till Gustaf III:s bisättning, en qvintett för stråkar och flöjt, 7 stråkkvartetter, sonater för piano och andra instrument samt andra pianostycken. Bland K:s literära arbeten märkas 15 idyller (1773), sorgspelet Tolon (1776), Etwas von und über musik (1778) samt det förut nämnda brefvet öfver Piccinni. -- Jfr "Biographie af Kraus" (1833; af F. S. Silverstolpe) och A. Lindgren: "Svenske hofkapellmästare 1782--1882" (1882). A. L.