Krono, en gammal genitivform (egentl. kronu) af ordet krona, nyttjas mest i sammansättningar för att utmärka något, som tillhör eller står i sammanhang med "kronan", såsom kronojord, kronobetjent, kronoskjuts o. s. v. Brukadt sjelfständigt, utan något tillägg, betecknar ordet fast egendom, som är i kronans ego, och anger dermed ett af de olika slag af jordnatur, i hvilka jorden i Sverige är indelad. De olika slagen af jordnatur särskiljas, såsom bekant är, dels med afseende på eganderätten, dels med afseende på skattskyldigheten. Krononaturen utmärkes deraf att jorden är i kronans ego; men skattskyldigheten å jord af krononatur är ej densamma, i det att en del af denna jord (de allmänna kronohemmanen) hör till den mest betungade i Sverige, då deremot en annan del deraf (t. ex. kronosäterierna) kan räknas till den lindrigast beskattade. Th. R.
Nordisk familjebok · första upplagan
Krono
Ämne: Civilrätt: egendom, avtal och förmögenhetsrätt · Rätt, straff och rättsväsen
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 9 (1885), sp. 113 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗