Krylov, Ivan Andrejevitj, rysk fabeldiktare, föddes i Moskva d. 2/13 Febr. 1768 och var son till en fattig officer. Tidigt väcktes hans håg för literaturen, och redan vid 15 års ålder skref han en opera, Koféinitsa (Kaffespåqvinnan). Äfven sedan han omkr. 1784 erhållit anställning vid det s. k. kejserliga kabinettet (ett slags hofkansli) i Petersburg, följde han sin böjelse att dikta, skref tragedierna Kleopatra (1785) och Filomele (1786) samt utgaf tidskriften "Potjta duchov" (Andarnas post; 1789) och lemnade slutligen, 1790, ämbetsmannabanan för att helt och hållet egna sig åt literaturen. Han utgaf, till en början tillsammans med Kljusjin, tidskrifterna "Zritelj" (Åskådaren; 1792) och "S. Peterburgskij Merkurij" (1793), men återvände derefter till sitt teaterskriftställeri och författade bl. a. komedierna Bjesjenaja semja (Den galna familjen; 1793) och Prokaznik (Upptågsmakaren; s. å.). Om hans verksamhet under åren 1794--96 saknas närmare underrättelser. 1797--1801 lefde han på sin gynnare furst Sergej Golitsyns gods i Kievska och Saratovska guvernementen och undervisade furstens barn i ryska språket (vid denna tid skref han Trumf, en parodi på de franska pseudoklassiska tragedierna), var sedan 1801 en kort tid chef för generalguvernörens i Riga kansli, men försvinner derefter å nyo för sina biografer till 1805, då han uppträder i Moskva. Der knöt han bekantskap med den ryktbare fabeldiktaren Dmitrijev, som skänkte mycket bifall åt K:s öfversättningar af tre af Lafontaines fabler och lät trycka dem i tidskriften "Moskovskij Zritelj" (Moskovske åskådaren). Denna framgång åtgjorde för alltid riktningen af K:s författareskap. Han slöt sig till den alsterrike teaterförfattaren furst Sjuchovskoj och började publicera sina fabler i dennes tidskrift "Dramatitjeskij vjestnik" (Dramatiske budbäraren). 1808 utkom första samlingen (23 st.) af hans fabler, som med ens gaf honom ett rum bland verldsliteraturens ypperste fabeldiktare. Samtidigt fick K. genom sin gynnare, den bekante arkeologen Olenin, anställning såsom amanuens vid kejserliga bibliotekets ryska afdelning, der han sedermera under 30 år, ända till 1841, var bibliotekarie, sedan 1814 med titel kollegiiassessor. Hans allmänt erkända talang som fabeldiktare tillvann sig äfven regeringens uppmärksamhet. Redan under första året af sin tjenstgöring vid biblioteket erhöll han en pension på 1,500 rubel, som efter 8 år fördubblades, 1834 af kejsar Nikolaus dessutom en pension på 3,000 rubel och vid sitt afskedstagande ytterligare tillökning, så att hans pension steg till 11,700 rubel. K. afled d. 9/21 Nov. 1844. Genom nationalsubskription samlades medel till en minnesstod af honom (uppställd i den s. k. Sommarträdgården i S:t Petersburg).
Ett genomgående drag i K:s alla, för öfrigt rätt olikartade, verk är den satiriska riktningen. Denna framträder t. o. m. uti en ofta slående likhet i de ämnen han under olika gestalt, på olika tider behandlade. Ofta öfverraskas man af att i hans tidigare satiriska uppsatser påträffa så att säga i embryonisk form tankar och bilder, som senare framträda i mera utarbetad och förädlad gestalt i hans konstmässigt fulländade fabler. Ett af de förnämsta ämnena för hans satir var de ryske adelsmännens uppfostran efter utländskt mönster, hvilken gaf dem en europés glänsande yta, men ingalunda en sann bildning, utan qväfde all nationalanda. I detta förhållande låg, enligt K:s tanke, grunden äfven till hans samtids öfriga brister: ringaktning af fosterlandet, dess seder och språk, oförståndigt slöseri, lättsinne och godtycke. Såsom det husliga och offentliga förderfvets representanter framställer K. spelare, oärliga köpmän, ockrande ämbetsmän, i synnerhet domare, smickrare, öfvermodiga menniskor o. s. v. Såväl till lynne som till uppfostran var K. konservativ; alla slags förändringar, på hvilket område som hälst, mötte han med likgiltighet eller misstroende, och detta karaktersdrag afspeglade sig äfven i hans arbeten. K:s fabler stiga till ett antal af omkr. 200; af dessa är ungefär en tredjedel bearbetningar af utländska, mest lafontaineska dikter af samma slag. Både hans original och efterbildningar utmärka sig för sitt äkta nationella skaplynne till såväl innehåll som uttryckssätt. I hans med oöfverträffligt mästerskap framställda, okonstlade samt af lif och poetisk fägring fulla berättelser och bilder ingå en viss godmodig ironi och skälmsk fintlighet, som i allmänhet utgöra märkliga drag i den ryska natlonalkarakteren. Vers och stil förete ej den smidighet, flytande lätthet och korrekthet, som i så hög grad äro egna för andra med honom samtida skalder, utan snarare ett slags tyngd. Flere af hans fabler åtföljas af någon moralisk betraktelse, men i andra öfverlemnas åt läsaren sjelf att draga slutsatsen. K:s filosofi är det sunda förståndets, den praktiska vishetens, den filosofi, som lefver i folkets ordstäf; dessa voro en källa, ur hvilken han gerna öste, och han riktade sjelf deras förråd med många lyckade verser. Ämnena för hans diktning äro dels sociala, skildrande det offentliga lifvets laster och lyten, dels historiska (t. ex. 1812 års krig mot Napoleon), dels allmänt menskliga svagheter. Med Lafontaine delar han äran att hafva upphöjt en till utseendet lägre gren af literaturen till en sjelfständig diktart med sant poetiskt konstvärde. K:s fabler hafva utkommit i en snart sagdt oräknelig mängd upplagor. Hans Samtliga skrifter utgåfvos 1844 (med lefnadsteckning af akademikern Pletner). Dels skilda fabler, dels hela samlingen af dem hafva öfversatts till de flesta europeiska språk; stort uppseende väckte framförallt den i Paris 1823 af 57 franska literatörer verkställda bearbetningen (till större delen endast misslyckade imitationer) af 89 bland fablerna. På svenska finnas åtskilliga af K:s fabler öfversatta i "Helsingfors Dagblad" för år 1884. 1868 firade ryska vetenskapsakademien hundrade årsdagen af K:s födelse och utgaf med anledning deraf en festpublikation till hans minne, som bl. a. innehåller ett par af akademikern J. Grot författade uppsatser, belysande K:s författareskap, "Literaturnaja sjizn Krylova" (K:s literära lif) och "Satira Krylova i ego Potjta duchov" (K:s satir och hans tidskrift "Andarnas post"), samt en af Kenevitj uppgjord värderik kommentar öfver K:s fabler, der de för första gången äro uppställda i sträng kronologisk ordning med undersökning öfver anledningen till hvarje fabels tillkomst. Jfr Galachov: "Istoria russk. slovesnosti" (Ryska literaturens historia. 1875, 2:dra b.). J. G.