Kullervo

Kullervo, Finsk mytol., Kalervos son, de finska folksägnernas olycksfödde, hvars dystra öden skildras i runorna 31--36 af Kalevala. Af de två bröderna Kalervo och Untamo bosätter sig den förre i Karelen, hvaremot den andre qvarstannar i hemlandet (Finland). Af allahanda obetydliga orsaker uppstår en blodig fejd mellan dessa bröder med den slutliga påföljd att Untamo förstör Kalervos gård och slägt. Blott en hafvande qvinna blir öfrig, och denna bortföres af Untamo i fångenskap. Der blir hon snart moder åt Kullervo, som redan vid 3 dagars ålder sliter sina lindor och sönderslår sin vagga samt, 3 månader gammal, tänker på att hämnas sina föräldrar. Underrättad härom, söker Untamo taga K. af daga, men misslyckas och nödgas använda honom i sin tjenst. Åt K. gifvas nu allahanda låga trälsysslor; men då han utför dem med ett sådant öfvermått af kraft, att han förderfvar allt, hvarmed han kommer i beröring, säljer Untamo honom till träl åt Ilmarinen. Dennes hustru sänder honom att valla korna. Af elakhet bakar hon i den arme trälens kaka en sten, mot hvilken han förderfvar den knif han ännu har qvar såsom det enda arf efter sin fader. För att hämnas drifver han korna i kärret och hemför en mängd vargar och björnar, hvilka rifva Ilmarinens berömda värdinna i stycken. Jublande flyr K. till skogens frihet. Här får han veta, att hans egna ännu lefva långt borta vid Lapplands gräns. Hemkommen och af modern emottagen med den mest uppoffrande kärlek, erfar han, att hans syster gått att plocka bär och försvunnit. Äfven i hemmet förstör K. hvarje arbete, som förelägges honom, då man ej kan rätt uppskatta den hjeltekraft, som bor uti honom. Slutligen sändes han att betala skatt, ehuru dikten ej förmäler till hvem skatten erlägges. På återvägen möter han sin för honom obekanta syster, lockar henne i sin släde och förför henne. När de sedan igenkänna hvarandra, störtar sig systern i en närbelägen fors. Förtviflad lemnar K. släden efter sig, rider hem, men mottages kallt af alla utom af modern, som råder honom fly till ödemarken. Men K. tänker numera blott på att hämnas alla sina lidanden på Untamo och sedan dö. På färden får han höra, att alla hans egna omkommit genom -- såsom en senare funnen variant upplyser -- Untamo, som förstört Kalervos gård och slägt för den blodskam K. utöfvat. Nu skyndar denne till Untola och förstör det till grunden. Återkommen till hemmet, finner han detta tomt. Med gårdens öfverblifna hund begifver han sig då -- uppmanad af sin i grafven liggande moder -- till skogen för att lifnära sig genom jagt. Härunder kommer han dock oförmodadt till det ställe, der han förledt sin syster, och der allt nu synes dödt. Då störtar han sig på sitt svärd, sålunda sökande försoning i döden för det myckna han i lifvet brutit. -- Kullervo-episoden i Kalevala är en ibland de mest storartade och gripande dikter, som någon folkande skapat. I slutet af densamma angifves orsaken till K:s lidanden vara den att han såsom barn behandlats vrängt och uppfostrats utan insigt. Fr. Cygnaeus har dock i sin afhandling "Om det tragiska elementet i Kalevala" ådagalagt, att detta icke bör uppfattas så, som om K. skulle saknat kärleksfull vård i hemmet, då tvärtom hans moder alltid skildras som ett mönster i moderskärlek; utan det "innersta motivet till K:s olycka" förklarar Cygnaeus vara det att "naturen danat honom till hjelte, men hans öde degraderat honom till träl". -- Namnet K. härledde redan Castrén från kulta, guld, och således motsvarar det såsom personnamn lokalnamnet Kultala, guldets hem, hvilket är en af de många benämningarna på det sköna guldlandet Päivila. Kullervo har enligt denna härledning sin feminina motsvarighet i Kullatar. Han skildras äfven såsom en skön, guldlockig yngling i likhet med Lemminkäinen, med hvilken han har många beröringspunkter i myterna. Båda benämnas äfven i några varianter Päivän poika, solens son, och de torde äfven kunna betraktas såsom mytologiska representanter för solen samt således motsvara grekernas Herakles och Apollon. L. G.