Kurland

Kurland, guvernement i Ryssland, den sydligaste af de ryska östersjöprovinserna, består af det egentliga K. (hertigdömet K.), den vestra delen af K., hertigdömet Semgallen, den östligaste delen, omfattande kretsarna Mitau och Selburg, biskopsstiftet Pilten (i kretsen Goldingen) och området Polangen (sydvestligaste delen vid Östersjön) samt gränsar i n. till Livland och Rigaviken, i ö. till guvernem. Vitebsk, i s. till Vilna, Kovno och Preussen och i v. till Östersjön. Areal 27,286 qvkm. K. är ett slättland, i flere riktningar genomdraget af lägre höjdsträckningar (70--130 m. höga), hvilka komma från s. (Litaven). Den förnämsta af dessa följer Dünas venstra strand och bildar vattenskilnaden mellan denna flod och Aa. En annan, som skiljes från den förra genom Mitau-slätten, följer Windau och går mot n. ända till K:s nordspets, Domesnäs. Den 340 km. långa, merendels flacka kusten bildar knappt någon enda vik; de enda punkter, der fartyg kunna landa, äro Windau, Libau och Polangen. Parallelt med kusten löpa långa sandbankar, hvilka ofta sträcka sig 10--15 km. ut i hafvet och äro mycket hinderliga för sjöfarten. Kusterna hemsökas af flygsand, mot hvars allt svårare härjningar sedan 1835 åtskilliga arbeten utförts. Jorden är i allmänhet bördig och består mest af lera. I geognostiskt hänseende tillhör K. det devoniska systemet. De nedre lagren bestå af sandsten, de öfre af mergel och kalksten. Jurasystemet uppträder vid Aas och Windaus nedre lopp. Erratiska block finnas spridda öfverallt. De största vattendragen äro Düna, gränsflod mot Vitebsk och Livland, Aa, som uppstår genom förening af Muhs och Memel och genom en arm, Bulderaa, är förenad med Düna, samt Windau, som vid staden Windau mynnar ut i Östersjön. Sjöarna, öfver 300 i antal, betäcka 261 qvkm. De största äro Usmaiten (41 qvkm.) samt strandsjöarna Papen (17,4 qvkm.) och Libau-sjön (43 qvkm.) på Östersjökusten samt Angern (50 qvkm.) vid Rigaviken. Klimatet är mildare än i Livland, dock äro vintrarna vanligen mycket kalla. Medeltemperaturen för året är i Mitau 6° C., för den kallaste månaden (Jan.) - 5,5°, för den varmaste (Juli) 17,6° C. Åkerbruket är jämte boskapsskötsel hufvudnäring och skötes på ett mera rationelt sätt än i de angränsande guvernementen. Råg, hafre, hvete, korn, foderväxter, lin och hampa odlas mest. Industrien är med undantag af bränvinsbränning ej betydlig; icke häller handeln. Utförseln består mest af bränvin, spanmål, lin, hudar och trävaror, införseln af manufaktur- och kolonialvaror. Jernvägslinien Petersburg--Varsjav genomskär sydöstra hörnet af K. En kort bana går från Riga till Tuckum och en från Riga öfver Mitau genom södra K. till Libau. K:s befolkning, som 1880 uppgick till 688,440 pers., består hufvudsakligen af letter, hvilka bilda bondeståndet. Med afseende på bekännelsen voro (1870) 508,200 lutheraner, 58,600 rom. och 14,400 grek. katoliker, 3,200 raskolniker och 35,000 judar. 81,7 proc. tillhörde den litaviska folkstammen (deraf 2 proc. egentliga litaver, 0,5 proc. schmuder och 97,5 proc. letter), 4,3 proc. voro slaver (deraf hälften ryssar), 7,8 proc. tyskar, 5,8 proc. judar och 0,4 proc. liver (längst i n.). Tyskarna bilda adeln och större delen af stadsbefolkningen. Lutherska kyrkan har ett provinskonsistorium i Mitau. I spetsen för förvaltningen står en guvernör. I militäriskt hänseende tillhör K. militärdistriktet Vilna. Guvernementet indelas i fem kretsar: Goldingen, Hasenpot, Mitau, Selburg och Tuckum. Ännu har K. liksom de öfriga Östersjöprovinserna qvar sin juridiska organisation, sina landtdagar och kretsständer. -- K., som sedan äldsta tid var bebodt af kurer (se d. o.) och vender (af lettisk-litavisk stam), var sedan 1245 förenadt med den livländska ordensstaten (se Livland) till dennes upplösning 1561. Då erhöll härmästaren Gotthard Kettler K. jämte Semgallen såsom län af Polen. Om K:s öden under Kettler och hans närmaste efterträdare se Jakob, hertig af Kurland, och Kettler. Sedan Ferdinand, den siste hertigen af Kettlers ätt, dött (1737), genomdref hertiginnan Anna (hvilken 1730 hade valts till Rysslands kejsarinna), att hennes gunstling E. J. Biron af K:s ständer valdes till hertig. 1769 öfverlemnade han styrelsen åt sin äldste son, Peter Biron, hvilkens regering oroades af oupphörliga stridigheter med ständerna. Den kurländska landtdagen, som författningsenligt utgjordes endast af adeln, beslöt att lägga K. under Rysslands spira och förmådde d. 28 Mars 1795 hertigen att mot en pension för sig och sina döttrar afsäga sig regeringen. K. blef sålunda en rysk provins. Kejsarinnan Katarina II lofvade, att ständerna skulle få behålla tyska språket och sin gamla författning. Den senare gäller fortfarande i hufvudsak, ehuru regeringens russificerande böjelser äfven i K. framträdt i flere afseenden. Bondeståndets ställning förbättrades genom lifegenskapens upphäfvande 1817. Den ryska lagboken (svod) infördes 1835. En kejserlig ukaz påbjöd 1850 det ryska språkets användning (i st. f. det tyska) i alla officiella skrifvelser, men genomfördes strängt först 1867.