Ladesteder ("lastageplatser") kallas i Norge små, vid hafvet liggande, stadslika samhällen (köpingar), hvilka sakna stadsprivilegier. De uppkommo i 16:de årh. till följd af den betydande trävaruexport, som då egde rum från norska hamnar till England och Holland. Borgare, hvilka egde näringsrättigheter i någon af de större privilegierade städerna, slogo sig med anledning af denna export ned vid uthamnarna. De små samhällen, som der uppstodo, hade rätt endast att utföra varor till utländska hamnar, medan städerna deremot hade rätt både att lasta och att lossa. Åtskilliga försök, som från städernas sida gjordes att undertrycka ladestederne, misslyckades. Efter 1814 och i synnerhet sedan den nya handelslagstiftningen (1842) och den nya tullagstiftningen (1880) trädt i kraft, är skilnaden mellan städer ("kjöbstäder") och ladesteder mycket obetydlig. Den visar sig hufvudsakligen endast i vissa judiciella och administrativa förhållanden. Då t. ex. städerna hvar för sig eller flere tillsammans välja stortingsmän, utse ladestederne representanter gemensamt med kringliggande landsbygd. O. A. Ö.
Nordisk familjebok · första upplagan
Ladesteder
Ämne: Handel och affärsterminologi · Mått, vikt, handel och tull
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 9 (1885), sp. 499–500 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗