Lårbensbrott

Lårbensbrott. Hos en fullvuxen och frisk menniska behöfves ett ganska betydligt yttre yåld eller svårare fall för att afbryta lårets ben, starkt som detta är och dessutom skyddadt af tjocka muskellager. Emellertid förekommer detta brott ej så sällan. Det är vanligen snedt, hvarigenom också den ena, den undre, brottänden så mycket lättare glider upp förbi den öfre. Lårmusklerna hjelpa också till härvid: de hafva långt större makt öfver den nedre biten än öfver den kroppen närmare befintliga, hvilken förblifver tämligen orubbad. En ganska betydlig dragning på det nedre brottstycket är derför nödig för att åstadkomma brottytornas sammanfogning, och äfven om denna lyckas, är det svårt att bibehålla den. Derpå går i sjelfva verket behandlingen af lårbensbrott ut. Ofta måste man under större delen af behandlingstiden genom påhängda tyngder eller på annat sätt hålla låret sträckt (extenderadt). Någon grad af förkortning är svår att förekomma. Hos den fullvuxne behöfvas 6 till 8 veckor för fullständig läkning (konsolidering) af ett sådant brott. Detta likväl endast under den förutsättning att de mjuka delarna icke på samma gång blifvit genombrutna. Har detta inträffat, inträder ganska lätt suppuration, och läkningen tar i anspråk längre tid. Dessutom kan det hända, att sårfeber tillkommer, så att dödlig utgång inträffar. Är benet söndersplittradt i flere delar, går läkningen äfvenledes långsammare. Om benet är både splittradt och kompliceradt genom sår i de mjuka delarna, hvilket oftast är fallet vid skottskador, äro utsigterna ganska mörka, och inom krigskirurgien äro skottfrakturerna å låret sedan gammalt med skäl fruktade. Den antiseptiska behandlingen har emellertid här, som i så många andra fall, skapat bättre utsigter -- då den i tid kommer till, hvilket ej alltid är förhållandet och minst efter de stora fältslagen. -- En annan form af lårbensbrott har helt andra karakterer, den af brott å lårbenets »hals», d. v. s. den öfversta delen, närmast det i höftbenets panna liggande »hufvudet». Detta brott uppkommer nästan alltid genom fall direkt på höften, nära uteslutande hos gamla personer och oftare hos qvinnor än hos män. Symtomen härvid kunna i början vara så små, att man är i villrådighet om huruvida en fraktur förefinnes eller ej. Patienten kan visserligen ej stödja på sitt ben, men äfven efter en svår stöt, utan brott, kan detta vara omöjligt -- för någon tid. Låret blir dock snart kortare än det andra; extremiteten ligger i det vanligaste fallet vriden utåt genom sin egen tyngd, och, vid försök att röra den uppstå smärtor. Ju längre från »hufvudet» brottet är beläget (utanför ledgångskapseln), dess betydligare är förkortningen, dess starkare svullnaden och smärtorna. Vid brott innanför kapseln äro alla symtomen mindre framstående. Läkning af detta brott är vida svårare att ernå, än vid det å lårbenets skaft. I många fall, hos mycket gamla personer och vid brott innanför kapseln, inträffar ingen fullständig läkning alls, och patienterna måste ständigt begagna kryckor eller käppar vid gåendet. Dödlig utgång kan inträffa hos de gamle, om de alltför länge hållas till sängs, hvarför man ock, för att rädda patienternas lif, kan blifva tvungen att öfvergifva hvarje tanke på läkning samt snart låta dem komma upp och hjelpa sig fram med kryckor. Rsr.