Sida 205
Lås betecknar i allmänhet en inrättning för tillslutande af dörrar, lådor m. m.
Lårbensbrott. Hos en fullvuxen och frisk menniska behöfves ett ganska betydligt yttre yåld eller svårare fall för att afbryta lårets ben, starkt som detta är och dessutom skyddadt af tjocka muskellager. Emellertid förekommer detta brott ej så sällan. Det är vanligen snedt, hvarigenom också den ena, den undre, brottänden så mycket lättare glider upp förbi den öfre. Lårmusklerna hjelpa också till härvid: de hafva långt större makt öfver den nedre biten än öfver den kroppen närmare befintliga, hvilken förblifver tämligen orubbad. En ganska betydlig dragning på det nedre brottstycket är derför nödig för att åstadkomma brottytornas sammanfogning, och äfven om denna lyckas, är det svårt att bibehålla den. Derpå går i sjelfva verket behandlingen af lårbensbrott ut. Ofta måste man under större delen af behandlingstiden genom påhängda tyngder eller på annat sätt hålla låret sträckt (extenderadt). Någon grad af förkortning är svår att förekomma. Hos den fullvuxne behöfvas 6 till 8 veckor för fullständig läkning (konsolidering) af ett sådant brott. Detta likväl endast under den förutsättning att de mjuka delarna icke på samma gång blifvit genombrutna. Har detta inträffat, inträder ganska lätt suppuration, och läkningen tar i anspråk längre tid. Dessutom kan det hända, att sårfeber tillkommer, så att dödlig utgång inträffar. Är benet söndersplittradt i flere delar, går läkningen äfvenledes långsammare. Om benet är både splittradt och kompliceradt genom sår i de mjuka delarna, hvilket oftast är fallet vid skottskador, äro utsigterna ganska mörka, och inom krigskirurgien äro skottfrakturerna å låret sedan gammalt med skäl fruktade. Den antiseptiska behandlingen har emellertid här, som i så många andra fall, skapat bättre utsigter -- då den i tid kommer till, hvilket ej alltid är förhållandet och minst efter de stora fältslagen. -- En annan form af lårbensbrott har helt andra karakterer, den af brott å lårbenets »hals», d. v. s. den öfversta delen, närmast det i höftbenets panna liggande »hufvudet». Detta brott uppkommer nästan alltid genom fall direkt på höften, nära uteslutande hos gamla personer och oftare hos qvinnor än hos män. Symtomen härvid kunna i början vara så små, att man är i villrådighet om huruvida en fraktur förefinnes eller ej. Patienten kan visserligen ej stödja på sitt ben, men äfven efter en svår stöt, utan brott, kan detta vara omöjligt -- för någon tid. Låret blir dock snart kortare än det andra; extremiteten ligger i det vanligaste fallet vriden utåt genom sin egen tyngd, och, vid försök att röra den uppstå smärtor. Ju längre från »hufvudet» brottet är beläget (utanför ledgångskapseln), dess betydligare är förkortningen, dess starkare svullnaden och smärtorna. Vid brott innanför kapseln äro alla symtomen mindre framstående. Läkning af detta brott är vida svårare att ernå, än vid det å lårbenets skaft. I många fall, hos mycket gamla personer och vid brott innanför kapseln, inträffar ingen fullständig läkning alls, och patienterna måste ständigt begagna kryckor eller käppar vid gåendet. Dödlig utgång kan inträffa hos de gamle, om de alltför länge hållas till sängs, hvarför man ock, för att rädda patienternas lif, kan blifva tvungen att öfvergifva hvarje tanke på läkning samt snart låta dem komma upp och hjelpa sig fram med kryckor. Rsr.
Lårding, sjöv. Se Sjömansgarn.
Låring, skeppsb., akterligaste delen af fartygssidan, synnerligast den, som är belägen omkring vattenlinien emellan sidans bukiga del närmare midskepps, dess »skarp» nedåt kölen och akterstäfven. J. G. B.
Låringsbåtar, sjöv., de till ett fartyg hörande båtar, hvilka, då de äro ombordtagna, hafva sin plats vid fartygets sidor akterut, der de äro upphissade och hängande uti båtdäfvertar, placerade utombords öfver fartygets låringar (se Båtdäfvertar och Båtfirningsapparat). J. G. B.
Lås betecknar i allmänhet en inrättning för tillslutande af dörrar, lådor m. m. Vanligen innehåller låset en regel, som genom en nyckel sättes i rörelse, men i öfrigt kan anordningen vara af många olika slag. Redan de gamle egypterna, grekerna och romarna gjorde bruk af lås med nyckel. I synnerhet är det egyptiska låset bekant och användes ännu flerestädes. Under medeltiden stod låstillverkningen ganska högt i Tyskland, i synnerhet i konstindustrielt hänseende. Men långt fullkomligare inrättningar för samma ändamål äro under den nyare tiden uppfunna, och konstruktioner af lås äro ett af de vanligare föremålen för uppfinnarnas verksamhet. Den konstindustriella sidan af låstillverkningen har likväl snarare gått tillbaka än framåt, ehuru under de senaste åren en förbättring äfven härutinnan gifvit sig tillkänna. Fabriksindustrien börjar äfven att alltmer bemäktiga sig låstillverkningen och undantränga handtverket. Derigenom har priset för äfven ganska invecklade lås i hög grad sjunkit.
Är ett lås så inrättadt, att nyckeln kringvrides icke fullt ett hvarf, kallas det enkelt. Sådant är det s. k. tyska låset. Nyckelaxet intränger då i en på regeln befintlig öppning och skjuter honom fram ett litet stycke. För att kunna något mera framskjuta regeln har man två inskärningar på densamma, och nyckeln bör i detta fall kringvridas två slag. Låset säges då vara dubbelt. Det s. k. franska låset, som nu mest användes, är dubbelt. Nycklarna måste vara så formade, att låset ej kan utan svårighet öppnas med en främmande nyckel eller dyrk. För den skull gifvas åt nyckelaxen många olika former, nyckelhålet utskäres efter dessa och i låset anbringas ett s. k. »inrikte», hvilket utgör en till axets inskärningar passande följd af bleckremsor. Dessa hindra icke den rätta nyckelns inträngande och kringvridande, men stå deremot i vägen for nycklar, som ej ega motsvarande utskärningar. Likväl erbjuda inriktena ej någon synnerlig trygghet, hvilket framgår redan deraf att samma hufvudnyckel kan öppna flere lås, då inriktena äro olika, ehuru låsen för öfrigt äro lika hvarandra. -- Vid de äldre låsen var nyckelröret ihåligt och kringvreds med en i nyckelhålet anbragt
Källa: Project Runeberg ·
